Healer – Helare

Denna artikel om ”Healer” baser sig på forskning inom projektet ”Om medvetandets uppkomst” (av Börje Peratt) och i detta fall presenterad i dess andra publikation av boken 12 (Tolv) Sinnen. [1]

Att vara ”healer” är att förmedla ”helande fördel”, som tonar ned eller rentav tar bort sjuklig ”nackdel”. En förklaring skulle kunna låta så här: Healing förmedlar placebo på direkt cellnivå. Den förmår cellerna att ”kommunicera” på ett sådant sätt att de helar sig själva och sin omgivning. Om vi utgår från att vi kan hela varandra genom medveten riktad ”helande uppmaning”, så innebär det också att vi står i potentiell helande kontakt med varandra. Det finns en risk att i övertro praktisera detta. Att påstå att healing räcker och därmed utesluta sjukvård innebär risk för övertro. Healing bör ses som ett komplement. Även om det ibland lyckas där skolmedicin misslyckas. Det finns också en allvarlig risk om hybris och självgodhet övertar psykologisk och medicinsk fackkompetens. Ödmjukhet och respekt är grunden för healing. Sakkunskap, legitimation och kompetens är ett skydd för båda parter. [1] sid 202 ff

Den kända ”Snåsamannen”, healern Joralf Gjerstad, född 1926 i Snåsa, Nord-Trøndelag i Norge anses ha hjälpt uppemot 50 000 människor och flera ansedda läkare, ministrar och elitidrottare styrker hans förmåga. [1] sid 204
2008 låg biografin ”Kraften som helbreder ut” om den norske helbrägdagöraren Joralf Gjerstad etta på den norska boktopplistan. Den 25 november 2016 hade dokumentären ”Mannen från Snåsa”, om hans verksamhet som helare, premiär på biografen Zita i Stockholm. Den gick också i SVT. Trailer. Recension i SVT. [3]

Healer, Matthew Manning har undersökts av Nobelpristagare, fysikprofessor Brian Josephson som menar att det är frågan om en okänd form av psykisk energi: – ”Matthew Manning, en känd healer i England, har förmåga att skapa en stark riktad energi, och han har även lyckats projicera energier så att de syns tydligt på en vanlig polaroidfilm (Manning, 1995). EEG-mätningar som gjorts på Manning (1975) har visat att han använder en del av hjärnan som man tidigare trodde var inaktiv. Brian Josephson, Nobelpristagare i fysik 1973, har sagt om Manning att han har en ny slags energi, som kommer att ge nya upptäckter och vara av stor betydelse för fysiken (Whitton, 1974) [4].” I en studie av Dr Achterberg m fl presenterad av Robert Charman på Society for Psychical Research (2005) anser forskarna sig funnit bevis för att healers på avstånd kunde påverka MRI-mätbar hjärnaktivitet hos en försöksperson som var fysiskt och elektriskt isolerad. Försök att vetenskapligt mäta effekten av förbön har genomförts i ett flertal kliniska studier. Några av dessa studier pekar på att ingen effekt alls uppnås, medan andra indikerar ett samband med tillfrisknande. ([1] sid 198 f)

Om jag [BP] ska beskriva helandeprocessen enbart utifrån egna erfarenheter är det som att en knapp slås på. Den fysiska känslan av healingförmedling kan beskrivas som att det sticker i fingrarna. Ibland men inte alltid aktiveras ett slags band runt huvudet särskilt ovanför öronen och fram till tinningarna. Den fysiska förändringen kan inte jämföras eller beskrivas med någon annan kroppslig känsla. När healing är påslaget kan jag känna ett slags energifält från den person som jag har i fokus även om jag befinner mig flera meter från dennes kropp. Diagnosen identifierar olika slags ”skuggor” eller graderingar i dennes fält. Informationen kan ge indikationer som svagt, kallt eller obalans. Diagnosen kan också förmedla om det är en blockering av fysisk eller psykisk art. Den som tar emot healing kan då uppleva hetta och fysisk kontakt fast den som helar står flera meter från kroppen. En nära person som drabbats av njursten och skickats hem från sjukhuset feldiagnostiserad för ryggskott, kom till mig för att få hjälp. Han upplevde under behandlingen något som närmast kan liknas vid en Ut ur kroppen-upplevelse och kände inte längre smärtan. Studier på healing kan ändå förnekas trots att de följer vetenskaplig standard. [1] sid 205

Mer spektakulärt har det varit då helaren tycks kunna i detalj se organ, leder och ben inuti kroppen och kan beskriva störningar och skador som sjukvården inte har funnit eller diagnosticerat men som i efterhand bekräftats av samma sjukvård.

Men denna för förnuftet svårgripbara kommunikation är provocerande för det etablerade tänkesättet. Även om jag har överbevisat mig själv tillräckligt många gångar är jag fortsatt skeptisk till intrycken och har hela tiden en tanke om att det kan vara fantasier. Antalet träffar från egen healingdiagnostik utesluter i alla fall inte förmågan och gradvis har jag börjat acceptera den. Det är möjligt att en sådan medial förmåga kan komplettera och ibland ”se” sådant som vården missar. (Peratt) [1] sid 226

Källor
1) Peratt, B (2012, andra uppl 2015) Tolv Sinnen, Visam
2) Wistrand K., Mannen från Snåsa – film om Joralf Gjerstad, Humanism & Kunskap
3) Filmrecension: ”Mannen från Snåsa” av regissören Margreth Olin Länk SVT
4) Whitton, J. (1974). Ramp functions in EEG power spectra during actual or attempted paranormal events. New Horizons Journal 1.

Annonser

Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg, född Swedberg 29 januari[1] 1688 i Sankt Jakobs församling[2] i Stockholm, död 29 mars 1772 i London. Hänvisar till Wikipedia som har en omfattande och saklig artikel om Swedenborg.

Analytisk psykologi

Analytisk psykologi, analytical psychology [ˌænəˈlɪtɪkəl saɪˈkɒlədʒɪ] Tyska: Analytische Psychologie.
Kallas också: komplex psykologi, komplexpsykologi (tyska: komplexe Psychologie, eng: complex psychology).

Carl Gustav Jungs (1875-1961) variant av psykodynamisk psykologi. Termen används sällan men finns i namnet på en förening som drivs av brittiska jungianer: Confederation for Analytical Psychology.

Andra uttryck är Jungs psykologi, C. G. Jungs psykologi, jungianska psykologin, jungianism, på engelska Jungism, Jungianism, Jungian psychology, psychology of Jung.

Det paradoxala är att medan Sigmund Freuds psykoanalys verkligen är analytisk, så är Jungs teori holistisk, alltså motsatsen till analytisk.

Jung utvecklade en teoribildning av Personlighetstyper, Kollektivt omedvetna, Arketyper och Självförverkligande som i Jungs terminologi fick begreppet Individuation.

Nyckelbegrepp

Länkar tills tio termer som är mer eller mindre kända och förknippade med Jung. Många av dessa används i vardagligt tal.

Externa länkar

Roberto Assagioli

Roberto Assagioli (27 februari 1888 – 23 augusti, 1974) var en italiensk psykiater och pionjär inom humanistisk och transpersonell psykologi. Assagioli grundade den psykologiska rörelse som kallas psykosyntes. Inom psykosyntes betraktas människan utifrån ett helhetsperspektiv där kropp, själ, känslor och intellekt samspelar. [1]

Assagioli tillhörde Freuds inre krets och var av Freud utsedd som den som skulle leda hans verksamhet i Italien. Men Assagioli kom att ifrågasätta Freuds teori och ansåg att den saknade för människan centrala upplevelser som kärlek, kreativitet och andlighet. Dessa områden borde enligt Assagioli få en mer central roll både i teoribildning och i utövandet av terapi. [2]
Assagioli menade också att man borde fokusera på det sunda och positiva i människans psyke istället för det patologiska (sjukliga), degenererade och destruktiva som Freuds terapi fokuserade på.

Referenser
1) 1974 – The Act of Will by Roberto Assagioli ISBN 0-670-10309-8 (English)
2) 1993 – (postumt) Transpersonal Development: The Dimension Beyond Psychosynthesis by Roberto Assagioli ISBN 1-85538-291-1 (Engelsk)

Extravert – Introvert

Enligt Jungs typologi, presenterad i Psychologische Typen 1921,[1] har människor två huvudattityder eller föredragna sätt att orientera sig. Den ena ”typen” (extravert eller i dag uttryckt som extrovert) är huvudsakligen orienterad efter yttre objekt, och den andra (introvert) huvudsakligen efter det inre subjektet.[1] Detta är enligt Jung inte inställningar man väljer, utan snarare föds med eller utvecklar mycket tidigt.[2] Den extraverte personen tenderar att vara mer aktiv, obekymrad och tillmötesgående, medan den introverte tenderar att vara mer passiv, försiktig och reserverad. [2] En extravert person lever på sätt och vis genom andra,[3] men för den introverte är de egna känslorna och tankarna det viktigaste.[4] I vardagligt tal brukar ”introvert” numer användas för att beskriva en sluten, socialt oförmögen och hämmad person, som en negativ egenskap i motsats till det mer positivt laddade ordet ”utåtriktad”. Men även om en introvert person visst kan vara sluten, etc., var det inte så Jung tänkte sig begreppet; utan en introvert typ är helt enkelt mer iakttagande än deltagande, och tenderar att värdera sin egen bedömning som mer avgörande än andras för att förstå världen.[5] Jung själv, som av samtida beskrevs som ”‘ständigt aktiv [med] en snabb hjärna’ … ‘dominerande till sitt temperament’ … laddad av ‘vitalitet och skratt'”[6], menade sig själv vara introvert,[7] en självuppfattning som mycket väl skulle kunna vara motstridig enligt Jung [7] och då innebär det att Jung uppmärksammar Freuds skugga medan Freud försöker framhäva en Persona som inte helt stämmer med verkligheten.

KOMMENTAR: Idag finns andra förklaringar till extrovert och introvert. Situationen och olika omständigheter kan påverka därför är karaktären inte låst utan kan påverkas och påverka sig själv. Se exempelvis situationsanpassat ledarskap och Livskompassmodellen (Peratt).

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 13ff
2) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 70 — ”Redan från födseln står det ganska klart vilken inställningstyp [introvert eller extravert] en människa tillhör …”
3) Sharp, Daryl, (1991). Jung lexicon : a primer of terms & concepts. Inner City Books. ISBN 0585118442. OCLC 44960605Sharp 1993, s. 35
4) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 65–66
5) Hark 1997, s. 115
6) Gay, Peter; Edgardh Margareta (1990). Freud. Bonnier. Libris 7247174. ISBN 91-34-51020-6, s. 216
7) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 30

Skuggan

Skuggan, Engelska: the shadow [ðə ˈʃædəʊ] Tyska: der Schatten.

Enligt den schweiziske psykologen och psykiatern Carl Gustav Jung (1875-1961) är skuggan en grundläggande arketyp. Det är en skuggbild av oss själva och kan betraktas som en motsats till vårt medvetna jag, vår ”Persona”.

Persona svarar för det utåt sett korrekta beteendet i sociala sammanhang, det som vi vill kännas vid, enligt ordets grundbetydelse, en teatermask. Persona tar form i våra olika roller som man eller kvinna, ung eller gammal, kompis och yrkesmänniska.

Skuggan är i stället den delen av oss som vi helst inte vill kännas vid men som ändå förföljer oss lika envist som skuggan av vår kropp när vi rör oss i solskenet.

Skuggan består av känslor och drifter som vi stävjar i våra olika sociala roller och i vardagligt samspel med andra människor. I den finns också arketyper som hämnaren, martyren, vampen, förföraren, teman som förföljer oss och på ett omedvetet plan inverkar på vårt sätt att tänka, känna och agera.

I skuggan finns mycket av vårt egentliga jag, förtryckt och förvrängt av vår Persona som är inriktad på anpassning till omvärldens krav och förväntningar. Det är därför en moralisk livsuppgift för vårt jag att hantera motsättningarna i vårt sätt att gestalta våra liv och låta vår individualitet komma till uttryck, en process som Jung kallade individuationen.

Det måste dock ske i en utdragen process så att inte de mörka sidorna i vårt jag tar överhand utan gradvis integreras med Persona, det medvetna jaget och självet.

Vårt medvetnas jag tenderar att identifiera sig med de sidor av oss själva som vi (och andra) gillar, och de aspekter av vår personlighet som vi inte vill veta av trängs i högre eller lägre utsträckning bort, och denna närmast oundvikliga process formar vår ”skugga”.[1] På så vis är skuggan i viss mening en motpol till personan, som allmänt sett är den anpassade och uppskattade sidan av oss själva.[2] Detta huvudsakligen [3] bortträngda innehåll bildar en mer eller mindre omedveten komponent eller ett komplex som Jung alltså kallade ”skuggan”. [2] Jung valde denna term eftersom dess innehåll göms undan i mörkret dit medvetandets ljus inte når.[4] Liksom annat omedvetet innehåll tenderar vi att projicera skuggan, och anklaga andra för de möjligen klandervärda egenskaper vi själva har men inte vill kännas vid.[5] I drömmar personifieras skuggan ofta av personer av samma kön som drömmaren, som framträder som föraktfulla, fientliga, kanske primitiva.[5] Jung menade att det är ”en terapeutisk nödvändighet … att det medvetna konfronterar sin skugga.” [6]

Källa
Psykologiguiden

Referenser
1) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 144
2) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 48
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 170
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 49
5) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 213
6) Jung, Carl Gustav (1989). Mysterium Coniunctionis. Princeton University Press. sid. 365

 

Självet

Självet är i Carl Gustav Jungs mening psykets reglerande centrum och samtidigt personlighetens helhet.[1] (När ordet används i denna mening skrivs det vanligtvis med stor begynnelsebokstav, för att särskilja det från ordet ”själv” i allmänhet.[2]) Det är ”arketypen för helhet”,[1] och som arketyp är begreppet enligt Jung ”bara potentiellt empiriskt och i viss mån ett antagande”.[3] I drömmar och motsvarande omedvetna uttryck framträder Självet som exempelvis en vis gammal man, en stjärna eller som helhetssymboler (cirkel och fyrkant, etc.).[3] En central del av individuationsprocessen är att upprätta en relation mellan jaget (medvetandet) och Självet; i viss mening kan man säga att det är individuationsprocessen.[4] Så länge en människa är omedveten om sin inre dynamik tenderar hon att vara i händerna på den.[5] Omedvetna komponenter som anima/animus, skuggan och Självet utgör en komplexitet,[6] och ”differentiering” blir nödvändig för att sortera ut innehållet och upprätta en medveten relation till de inre komponenterna,[7] som på sätt och vis alla är uttryck för Självet.[8] Enligt den inflytelserike jungianen Edward Edinger kan alla psykologiska problem med alienation (yttre och inre) hänföras till förlorad kontakt med denna inre, ordnande princip.[8] Först när kontakten mellan jaget och Självet återupprättas kan individuationen fortskrida, vilket ”helar” personen (i dubbel bemärkelse, dvs. även gör den mer ”hel”[9]) och skänker en känsla av mening till tillvaron.[10]

Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 166
2) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 200 (fotnot)
3) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 202
4) Whitmont 1992, s. 204–205
5) Sharp 1993, s. 94
6) Edinger, Edward F (1991). Ego and Archetype. Shambhala. sid. 38
7) Sharp 1993, s. 43
8) Edinger, 1991 s. 39
9) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 209
10) Edinger, Edinger F (1991). Ego and Archeype. Shambhala. sid. 57ff