Kollektivt omedvetna

Kollektivt omedvetna ett begrepp infört 1916 av den schweiziske psykiatern och psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961) för att beteckna de sidor av psyket som är gemensamma för hela människosläktet i allas psykiska konstitution (på ett omedvetet plan), liksom vi har fysiska egenskaper gemensamma med alla andra människor.

Det kollektivt omedvetna avser det tänkta, psykologiska skikt vi föds med, som vi inte är medvetna om och heller aldrig varit medvetna om.[1] Det rör sig om strukturelement som förs vidare med arv. [2] Jämför med ”nedärvda” beteendemönster från naturens djurvärld. Detta särskiljer det kollektivt omedvetna från det personligt omedvetna, som innehåller bortglömt och bortträngt material,[1] det vill säga sådant som en gång var medvetet.

Det kollektivt omedvetnas produkter är arketyper, som kan manifesteras i personligt färgade arketypiska bilder i medvetandet [3], menar Jung. De ”är så lika myternas och sagornas strukturtyper att man måste betrakta dem som besläktade.”[2] J

ung utvecklade sin teori om det kollektivt omedvetna och dess arketyper, efter möte med ursprungsbefolkningar som aldrig varit i kontakt med varandra men som uppvisade liknande ”mytiskt” innehåll i riter och berättelser. Det kan jämföres med den vad den civila människan uppvisar i kultur, konst, religion, drömmar, visioner och där vi upprepar jämförbara och typiska beteendemönster.[4][5]

Med det kollektivt omedvetna avsåg Jung ett ”allmänmänskligt” näst intill gränslöst medvetande. Eftersom begreppet ändå gav upphov till feltolkningar övergick Jung till att använda begreppet objektivt psyke i slutet av sitt liv, respektive subjektivt psyke i stället för personligt omedvetet.[6]

Jung använde även vid ett par tillfällen termen suprapersonell (överpersonlig, överindividuell) om det kollektivt omedvetna. Det förklaras av som ett sätt att tänka, känna och värdera som finns oberoende av oss människor som individer och oberoende av våra olika individuella omedvetna delar av själslivet.

Han kallade det kollektivt omedvetna också för de dödas rike och var under en period intresserad av att på transpersonell väg upprätta kontakt med denna andra sida.

Jung uppmärksammde tanken om ett kollektivt omedvetna från en dröm som han hade 1909. Han drömde att han gick in i ett medeltida hus där det fanns många rum, korridorer och trappor som ledde såväl upp som ner. Han gick ner i ett valv och därefter ner i en källare och trodde att han kommit ner i byggnadens lägsta våning.

Plötsligt upptäckte han ett fyrkantigt hål i golvet och tog sig ner i det med en oljelampa i handen. Där nere kom han in i ett antikt rum, kanske från romartiden, och där fanns också ett hål i golvet så att han kunde se ner i ett rum som var fyllt av förhistorisk keramik, skelettdelar och dödskallar. Han upplevde att han gjort en stor upptäckt. Därefter vaknade han.

Efteråt upplevde han drömmen som allmän, objektiv, inte subjektiv, personlig. Han drog då slutsatsen att han upptäckt en värld som är överpersonlig, en värld som vi alla har del i som människor (fylogenetiskt) och inte individuellt (ontogenetiskt).

Att Jung tolkade sin dröm som han gjorde kan ha berott på att han redan var intresserad av en fylogenetisk psykologi som en motsvarighet till på den tiden aktuell forskning om de kroppsliga organens olika utformning under olika stadier i en arts utveckling (enligt rekapitulationsteorin).

Med denna dröm hade Jung inte endast fått idén till teorin om det kollektivt omedvetna. Han hade också kommit på en terapeutisk metod, som han kallade ”aktiv imagination” (tyska: aktive Imagination, imaginative Gestaltung, eng: active imagination) som består i att låta det egna fantiserandet löpa fritt i myternas, sagornas och de religiösa riternas och symbolernas värld.

Källa
Psykologiguiden Länk

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 185
2) Jung, Carl Gustav (1995). Arketyper och drömmar. Natur och Kultur. sid. 161
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 30
4) Sharp 1993, s. 91
5) Evans, Richard I (1979). Jung on Elementary Psychology. Routledge & Kegan Paul Ltd. sid. 65ff
6) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 29–30

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s