Psykologiska komplex

Komplex [kəmˈpleks, ˈkɒmpleks] av latinets complexus {kåmmplex´uss} ‘omslingring’; com- {uttal: kåmm} ‘med’ + flectere {uttal: fläckt´ere} ‘fläta’.
Här i adjektivets betydelse av hög komplexitet (oberäkneligt och svårt att få grepp om). Komplex betyder även inom psykologin ömsesidig påverkan.
Theodor Ziehen myntade termen för psykologiska sammanhang år 1898.[1]
Alfred Adler (1870-1937) gjorde komplexbegreppet allmänt känt genom sin teori om mindervärdeskomplex.
Carl Gustav Jung (1875-1961) menade att komplexen bildas kring djupt rotade allmänmänskliga upplevelser av för individen problematisk art. Det lade grunden till hans teori om psykiska komplex och ledde till användandet av fysiologiska registreringar av den typ som senare kallats lögndetektorn.
Sigmund Freud (1856-1939) använde termen komplex sammansatta med uttalade problem som kastrationskomplex, oidipuskomplex, faderskomplex, katastrofkomplex.

Ett komplex är enligt Jung en känslobetonad ”klunga” idéer och bilder, som huvudsakligen är omedveten och mer eller mindre autonom.[1][2] Komplex bildas i det personligt omedvetna till följd av ofta negativa erfarenheter i barndomen och kan hämma den personliga utvecklingen.[1] De har detta till trots en arketypisk kärna;[2] till exempel, erfarenheterna av ens moder bildar ett personligt moderskomplex, men karaktäriseras av den opersonliga modersarketypen.[1] På så vis kan komplexen sägas vara emotionellt färgade skärningspunkter mellan yttre erfarenheter och inre förväntningar. Barnet har inre förväntningar på sin förälder och om dessa inre förväntningar inte levs upp till eller än värre får negativa responser kommer barnets besvikelse att färga av sig på dess mentala tillstånd. Alltid när ett komplex aktiveras följer någon form av affekt.[2] Alla har komplex, det är naturliga beståndsdelar i det personligt omedvetna.[2] Effekterna av komplex är ofta oönskade (hämningar, irrationella reaktioner, tvångsmässigt beteende, etc.) men svåra eller omöjliga att kontrollera.[2] Att bli medveten om de omedvetna komplex som ger ”neurotiska symptom” är en central del av jungiansk behandling.[3] Komplex personifieras i drömmar och fantasier, de fungerar över huvud taget som ett slags delpersonligheter.[4] Därav kallade Freud drömmen för ”kungsvägen till det omedvetna”. [5]

Referenser
1) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6 s. 130ff
2) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1 s. 93ff
3) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 276
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. s. 37
5) Freud, Sigmund (1996) Drömtydning, Natur & Kultur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s