Skuggan

Skuggan, Engelska: the shadow [ðə ˈʃædəʊ] Tyska: der Schatten.

Enligt den schweiziske psykologen och psykiatern Carl Gustav Jung (1875-1961) är skuggan en grundläggande arketyp. Det är en skuggbild av oss själva och kan betraktas som en motsats till vårt medvetna jag, vår ”Persona”.

Persona svarar för det utåt sett korrekta beteendet i sociala sammanhang, det som vi vill kännas vid, enligt ordets grundbetydelse, en teatermask. Persona tar form i våra olika roller som man eller kvinna, ung eller gammal, kompis och yrkesmänniska.

Skuggan är i stället den delen av oss som vi helst inte vill kännas vid men som ändå förföljer oss lika envist som skuggan av vår kropp när vi rör oss i solskenet.

Skuggan består av känslor och drifter som vi stävjar i våra olika sociala roller och i vardagligt samspel med andra människor. I den finns också arketyper som hämnaren, martyren, vampen, förföraren, teman som förföljer oss och på ett omedvetet plan inverkar på vårt sätt att tänka, känna och agera.

I skuggan finns mycket av vårt egentliga jag, förtryckt och förvrängt av vår Persona som är inriktad på anpassning till omvärldens krav och förväntningar. Det är därför en moralisk livsuppgift för vårt jag att hantera motsättningarna i vårt sätt att gestalta våra liv och låta vår individualitet komma till uttryck, en process som Jung kallade individuationen.

Det måste dock ske i en utdragen process så att inte de mörka sidorna i vårt jag tar överhand utan gradvis integreras med Persona, det medvetna jaget och självet.

Vårt medvetnas jag tenderar att identifiera sig med de sidor av oss själva som vi (och andra) gillar, och de aspekter av vår personlighet som vi inte vill veta av trängs i högre eller lägre utsträckning bort, och denna närmast oundvikliga process formar vår ”skugga”.[1] På så vis är skuggan i viss mening en motpol till personan, som allmänt sett är den anpassade och uppskattade sidan av oss själva.[2] Detta huvudsakligen [3] bortträngda innehåll bildar en mer eller mindre omedveten komponent eller ett komplex som Jung alltså kallade ”skuggan”. [2] Jung valde denna term eftersom dess innehåll göms undan i mörkret dit medvetandets ljus inte når.[4] Liksom annat omedvetet innehåll tenderar vi att projicera skuggan, och anklaga andra för de möjligen klandervärda egenskaper vi själva har men inte vill kännas vid.[5] I drömmar personifieras skuggan ofta av personer av samma kön som drömmaren, som framträder som föraktfulla, fientliga, kanske primitiva.[5] Jung menade att det är ”en terapeutisk nödvändighet … att det medvetna konfronterar sin skugga.” [6]

Källa
Psykologiguiden

Referenser
1) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 144
2) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 48
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 170
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 49
5) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 213
6) Jung, Carl Gustav (1989). Mysterium Coniunctionis. Princeton University Press. sid. 365

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s