Rädslans kultur

Den amerikanska sociologen Barry Glassner, menade att rädslakulturen (eller klimat av rädsla) innebär konceptet att förstärka rädsla hos allmänheten för att uppnå politisk makt eller dominera medarbetare och skrämma till lydnad genom känslomässig påverkan, förstärkning av fördomar och tvinga fram accepterande av förhållanden och beteenden som leder till att individen anpassar sig till övergrepp och underordnar sig maktmissbruk.

”Rädslans kultur” har i sådana sammanhang en auktoritär struktur och omfattas av ickehumanistiska värderingar med avsikten att förminska människors frihet, utestänga medmänsklighet och förhindra medborgerliga rättigheter. Det kan leda till mer eller mindre omänskliga förhållanden som undergräver både trygghet, samhälle och demokratin. [1]

Auktoritära förhållande gäller även så kallade ”hederskulturer” som tvingar särskilt kvinnor att efterleva stränga regler för att inte bestraffas och även dödas om de anses bryta mot oskrivna hederslagar.  [2]

Det förekommer också en diskussion om en rädslans kultur som kan drabba journalister och politiker som leder till en ”Tystnadens kultur” och där yttrandefriheten beslås med rädsla för att uttrycka sin mening. Se debattartikel [3]

I vissa fall kan särskilda områden få uttryck för rädslans kultur som beror på koncentration av minoriteter eller grupper av människor med uttalade sociala problem och där både den fysiska och sociala miljön kan tvinga föräldrar från att släppa ut sina barn. [4]

Referenser

1) Petty tyranny in organizations, Ashforth, Blake, Human Relations, Vol. 47, No. 7, 755–778 (1994)

2) Hedersrelaterat våld och förtryck – Kriminalvården PDF

3) En rädslans kultur, om zebrafolket Länk

4) Fridell, Andreas ; Gansmark, Fredrik  (2016) Rädslans kultur: En empirisk studie gällande barns självständiga utomhusvistelse, studie

Annonser

Yttrandefrihet

Yttrandefrihet är reglerat i demokratiers grundlag och innebär en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning.

FN:s deklaration formulerar friheten på följande sätt:

”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter (se Artikel 19). Yttrandefrihet regleras ofta i ländernas grundlagar och handlar om förhållandet mellan staten och individen, inte om förhållandet mellan individer. [1][2]

Yttrandefrihet anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick. I alla rättsstater, även de som klassas som demokratiska, finns det dock begränsningar för yttrandefriheten som varierande mellan olika länder. Till exempel har de flesta länder förbjudit hot om våld, och program mot mobbning (som även omfattar ord) finns.  Lagstiftningen varierar annars. USA har till exempel inte någon motsvarighet till Sveriges lagstiftning om hets mot folkgrupp som gör det kriminellt att hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper. Rasistiska budskap, är hårt reglerade i de flesta europeiska länder. Lagar mot förtal, olaga hot, spridande av konfidentiella material (militära hemligheter, sjukhusjournaler) samt uppvigling, ljuga om att en fara föreligger i en stor folkmassa är reglerat i så gott som alla länder, medan förhandsgranskning genom censur numera är mycket begränsad.

Komplikation

En fråga är om personer som vill avskaffa andras yttrandefrihet och den liberala demokratin skall tillåtas framföra eller propagera för dessa åsikter.

Åbo hovrätt upplöste nazistiska Nordiska motståndsrörelsen i Finland 20180928. ”NMR har utövat verksamhet som väsentligt strider mot lag eller god sed”, skriver hovrätten som hänvisar till föreningslagen, enligt svenska.yle. [7] Enligt domen ska också föreningen Pohjoinen perinne, som drivs av finländska NMR, läggas ned. Det är polisen som krävt att NMR förbjuds. Åbo hovrätt går därmed på samma linje som tingsrätten i Birkaland.

Inskränkningarna varierar starkt mellan olika länder. USA har till exempel inte någon motsvarighet till Sveriges lagstiftning om hets mot folkgrupp som gör det kriminellt att hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper,[3] medan den typen av budskap, däribland rasistiska budskap, är hårt reglerade i de flesta europeiska länder. Inskränkningar som finns i de flesta länders yttrandefrihet gäller brott mot upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, olaga våldsskildring med mera. Europakonventionen anger till exempel följande skäl som är godtagbara för att begränsa yttrandefriheten:

”…hänsyn till den nationella säkerheten,
den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten,
till förebyggande av oordning eller brott,
till skydd för hälsa eller moral,
till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter,
för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller
för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet”.[4]

Censur är en form av inskränkning av yttrandefriheten. Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten.[5] Tidningar och andra massmedier kan censurera sig själva, så kallad självcensur, men oftast syftar ordet på statlig censur. Sådan censur bedrivs vanligen av statliga myndigheter eller annat statligt organ och är som regel lagstadgad. I nationer med auktoritära regeringar praktiseras ofta censur mot obekväma åsikter[6].

Fram till 2011 var biografbyrån den enda svenska myndighet som hade rätt att förhandsgranska material. Främst handlade denna censur om att hindra att vissa typer av våldsscener på film ses av unga människor.

I länder där det inte finns förhandsgranskning genom censur kan personer och företag straffas i efterhand yttranden som strider mot lagen.

Referenser

  1. ^ ”Yttrandefrihet”. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
  2. ^ ”Yttrandefrihet för privat anställda”. Lärarförbundet.
  3. ^ [a b] Jacobs, J.B. och Potter. K.:Hate Crimes: Criminal Law & Identity Politics. Oxford University Press US, 1998 (s. 121)
  4. ^ Europakonventionen, artikel 10
  5. ^ Nationalencyklopedin:Censur
  6. ^ Expo Skola: Artikel 19 Yttrandefrihet Arkiverad
  7. ßvenska Yle 20180928 Länk

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika (engelska Truth and Reconciliation Commission, förkortat TRC) bildades 1996 efter avskaffandet av apartheid.

Det var ett domstolsliknande organ där utsatta offer fick vittna inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar förhördes och gavs möjlighet att be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

TRC, den första av de 1003 offentliga utfrågningarna ansågs som en viktig del av övergången till full och fri demokrati i Sydafrika. [3]

Institute for Justice and Reconciliation (Institutet för rättvisa och försoning) grundades 2000 som efterföljare till organisation TRC.

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och Försoningskommissionen i Chile

Sannings- och Försoningskommissionen i Chile är uppkallad efter sin ordförande, Raúl Rettig, tidigare ambassadör för president Salvador Allende som dödades av Pinochets militär 11 september 1973 i Monedapalatset, La Moneda, Santiago, Chile.

Rettig rapporten, kom till genom beslut från dåvarande chilenske presidenten Patricio Aylwin. Rapporten omfattar kränkningar av mänskliga rättigheter, tortyr, mord och försvinnanden i Chile under Augusto Pinochets militärdiktatur från den 11 september 1973 till den 11 mars, 1990. Man fann att över 2000 personer hade dödats av politiska skäl, och dussintals militärer har pekats ut som ansvariga och har dömts för brott mot mänskliga rättigheter.

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada, Truth and Reconciliation, Commission of Canada [1] inrättades officiellt den 2 juni 2008 och avslutades i december 2015.

Från den Kanadensiska konfederationens bildande 1867 och ända fram till 1970-talet bedrevs en systematisk kulturell utrotningspolitik genom ett landsomfattande system av statsfinansierade, kyrkligt styrda internatskolor, dit sammanlagt omkring 150?000 indian-, inuit- och mestisbarn tvångsförflyttades från sina familjer och där de utsattes för mental misshandel och sexuella övergrepp. Mer än 4?000 barn dog i dessa anstalter. Systemet började avvecklas på 1970-talet, men den sista ”skolan” var i bruk så sent som 1996.
2008, inrättade den federala regeringen en sannings- och försoningskommission för att bringa i dagen vad som egentligen skedde på internatskolorna. I likhet med sin sydafrikanska förebild, TRC, har kommissionen turnerat i samtliga provinser och territorier och samlat in vittnesmål vid offentliga tribunaler. Kommissionens slutrapport skulle enligt planen ha lämnats 2014, men det överväldigande material som kommit fram har gjort att mandatet förlängts till 2015.

Juni 2014, på Aboriginal Club i den lilla staden Fergus, Ontario, var kommissionens ordförande Justice Murray Sinclair inbjuden att tala för det lokala Cree-samfundet. Omfattningen och graden av övergreppen har kommit som en chock för den kanadensiska allmänheten.

”Kanske ännu mera hjärtskärande än själva de inspelade vittnesmålen är intervjuerna med den unga generation som nyss kommit till insikt om vad deras föräldrar fått utstå.”(Oscar Hemer SvD)

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Referenser
Truth and Reconciliation, Commission of Canada LÄNK

Oscar Hemer: Nu tar Kanada tag i den svåra delen av sin historia, SvD, 14 juni 2014

Tusentals övergrepp på Kanadas urfolksbarn dokumenterade,
Sameradion & SVT Sápmi, 9 oktober 2015 LÄNK

Sannings- och försoningskommissioner

Inrättande av Sannings- och försoningskommissioner har sin upprinnelse i och inspiration från Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile som inleddes 1991, kallad Rettig Report efter sin ordförande.

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika (engelska Truth and Reconciliation Commission, förkortat TRC) bildades 1996 efter avskaffandet av apartheid. Det var ett domstolsliknande organ där utsatta offer fick vittna inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar förhördes och gavs möjlighet att be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada initierades av parterna ingående i First Nation. Uppdraget var en del av en holistisk ideologisk syn på anklagelserna om övergrepp och andra skadeverkningar för ursprungsbefolkningen kallad indianer i vardagligt tal men beskriver sig själva som aboriginal (Ursprungsfolk) alternativt First Nations people, dvs före Kanada och före USA. Det egna namnet på många urfolk i Nordamerika betyder eller innehåller just människa.

Kommissionen inrättades officiellt den 2 juni 2008 och avslutades i december 2015.

Sanningskommission i Sverige?

Förföljelsen och förtrycket av samerna har påkallat en frågeställning rörande behov av en svensk sanningskommission Länk

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Demokratiindex

Demokratiindex är ett index som sammanställts av brittiska Economist Intelligence Unit, Democracy Ranking, som mäter tillståndet för demokratin i 167 länder, varav 166 är suveräna stater och 165 är FN: s medlemsstater. Indexet baseras på 60 indikatorer indelade i fem olika kategorier som mäter pluralism, medborgerliga friheter och den politiska kulturen. Förutom en numerisk poäng och en rangordning, kategoriserar indexet länder som en av fyra regimtyper: fulla demokratier, bristfälliga demokratier, hybrid regimer och auktoritära regimer.

Indexet sammanställdes första gången 2006, med uppdateringar för 2008, 2010 och de följande åren sedan dess. De tidigare versionerna ger helt öppet tillträde, Från 2015 dokumentet krävs registrering.

Demokratiindex är ett viktat genomsnitt baserat på svaren från 60 frågor, var och en med antingen två eller tre tillåtna alternativa svar. De flesta svaren är ”experters bedömningar”; rapporten anger inte vilka typer av experter, eller deras antal, inte heller om experterna är anställda i Economist Intelligence Unit eller om de är oberoende forskare, och inte heller experternas nationalitet. Vissa svar tillhandahålls av offentliga opinionsundersökningar från respektive land. När det gäller länder där undersökningsresultaten saknas, har expertbedömningarna använts för att fylla i luckorna.

Frågorna är fördelade i fem kategorier: valprocessen och pluralism, medborgerliga friheter, fungerande regering, politiskt deltagande och politisk kultur. Varje svar översätts till ett numeriskt värde. Med de undantag som anges nedan, är de värden som tillsätts i varje kategori, multiplicerat med tio, och dividerat med det totala antalet frågor inom kategorin. Det finns några modifierande beroenden, som förklaras mycket mer exakt än huvudregeln förfaranden. I ett fåtal fall, ger ett svar noll för en fråga; t ex om valet till den nationella lagstiftaren och huvudet av regeringen inte anses fritt (fråga 1), då är nästa fråga: ”Är valet … rättvist?” Anses det inte vara det, markeras automatiskt noll. Likaså finns det några frågor som anses så viktiga att ett lågt betyg på dem ger ett straffavdrag på den totala poängsumman för respektive kategorier, nämligen:

”Huruvida nationella val är fria och rättvisa”;
”Säkerheten för väljarna”;
”Påverkan av främmande makter på regeringen”;
”Möjligheten för tjänstemän att genomföra politik”.

Demokrati index per land (2015) De 40 första av 167 redovisade

Inlagd 20161218