Etik

Etik (från gr. ethos, ‘etos’, ‘sed’) är en teoretisk och kritisk reflektion över moralen. Ibland menar man att etik och moral är samma sak men man kan också hävda att etik är den skriva regeln om ett korrekt uppträdande emedan moral är den oskrivna för: hederlighet och rättsskaffenhet

Public domain

Ett handslag är inom många affärsuppgörelser liktydigt med en bindande överenskommelse. Att bryta en sådan bedöms som bedrägligt förfaringssätt men det är svårt att föra en juridisk process eftersom det inte finns papper på uppgörelsen. I vissa fall gäller ändå ordet men det kan vara svårt att bevisa om ord står mot ord.

Ett vardagligt exempel för moral rör köbildning. Vi vet att vi ska respektera platsen i kön men några av oss försöker ändå tränga sig före det kan betraktas som oetiskt om man bryter den skrivna regeln och det kan ses som omoraliskt, man stjäl en förmån som drabbar andra. Varken etik eller moral är detsamma som lag i juridisk mening och har därför inga formella straffsatser.

Referenser
Grenholm, Carl-Henric, Etisk teori. Kritik av moralen. Lund 2014. ISBN 978-91-44-101781.
Collste, Göran, Inledning till etiken. 3 uppl. Lund 2010. ISBN 978-91-44-05670-8

Annonser

Antonio Gramsci

Antonio Gramsci (1891-1937) italiensk politiker och socialistisk marxistisk filosof som var med och grundade italienska kommunistpartiet utvecklade en ickevåldsstrategi att underminera fascismen och borgerligheten. Den kan sammanfattas med listighet och går ut på att via infiltration ta över och om inte det går att skicka in mullvadar som kan härska genom att söndra eller läcka ut information.

Antonio Gramsci förordade således ett undergrävande av de institutioner som bar upp det borgerliga samhällets hegemoni. Det rörde vetenskapliga och akademiska institutioner, Public Service och de dominerande medierna, men även borgerliga politiska parter, näringslivets organisationer och myndigheter.

Taktiken fick namnet entrism: genom att utifrån en förutbestämd plan låta egna lojala medlemmar söka inträde i en annan organisation, för att där påverka och värva medlemmar till sin egen organisation, syftar till att bygga upp ett inflytande eller helt enkelt ta över den andra organisationen.

Thomas av Aquino

Thomas av Aquino Wikipedia som levde under 1200-talet kan jämföras med Thomas tvivlaren Wikipedia som levde vid tiden för Kristus.  De levde under olika århundraden men har det gemensamt att de rörde sig inom fältet att bevisa Guds existens även om det i Thomas tvivlarens fall tar sin utgångspunkt i tvivel på Jesus uppståndelse.

I skriften ”Summa theologica” angav Thomas av Aquino fem ”vägar” att bevisa Guds existens på. Det var dels tre varianter av det kosmologiska gudsbeviset:

1. Det måste ha funnits en ”första rörare” som satte igång all rörelse;

2. Varje verkan har en orsak och följaktligen måste det finnas en första Orsak som vi kallar Gud;

3. ”Det måste finnas en Gud som existerar med nödvändighet i kraft av sig själv, för om det inte finns någonting som existerar med nödvändighet, så finns det ingen grund för att allt det enbart möjliga existerar”

4. Naturens skenbart planmässiga och ändamålsenliga ordning visar att det måste finnas en gud som har ordnat naturen

5. Eftersom det finns olika grader av fullkomlighet i tingen måste det existera något som är maximalt sant, gott och värdefullt, dvs Gud.

Agnosticism

Agnosticism innebär att sanningsvärdena för vissa krav – särskilt metafysiska och religiösa påståenden såsom huruvida Gud, det gudomliga eller övernaturliga existerar – är okända och kanske ovetbara eller omöjliga att vetenskapligt säkerställa.

Den grundläggande inställningen motsätter sig nyateismens påståenden om att man ”vet” att det inte finns någon Gud. Liksom de religiösa ”bevisen” för Guds existens. En agnostiker kan tvivla på ”bevisen” och intar en mer ödmjuk attityd till det ovetbara.

Inom vetenskapen, faller bevisbördan på käranden*; och ju mer extraordinärt ett påstående är desto tyngre krav på bevisbördan. Den sanna skeptikern tar en agnostisk ståndpunkt, en som säger att ett påstående som inte har bevisats inte gäller som motbevis. Han hävdar att den ”svarande” inte har bevisbördan och att vetenskapen måste fortsätta att bygga upp sin kognitiva karta över verkligheten utan att införliva extraordinära krav som ett nytt ”faktum”. Den sanna skeptikern hävdar inte anspråk på sanningen, om mängden påståenden inte bevisar något. Här bör endast den ”konventionella vetenskapens” etablerade teorier brukas. Om en kritiker hävdar att det finns evidens för motbevis, intar han ett negativt hypotetiskt-talesätt, till exempel att ett till synes psi-resultat har sin grund i en [materiell] artefakt, så gör han ett påstående och är därför också den som är bevisansvarig.

Marcello Truzzi, Pseudo-skepticism, Zetetic Scholar, 12/13, pp3-4 1987
*Kärande kallas den som väcker talan mot annan i civilrättslig domstol. Motparten kallas svaranden

Marcello Truzzi, Engelska wikipedia

Antihumanism

Louis Pierre Althusser skrev
Från Kapitalet till Marx’ filosofi

Antihumanism (eller anti-humanism) har sin bakgrund i ideologisk, politisk, filosofisk föreställning med rötter i marxistisk filosofi: Louis Pierre Althusser, Edmund Husserl och ateistisk existentialism: Martin Heidegger,  och står i kritiskt förhållande till den traditionella humanismen med dess förhållande till moral, synen på människan som andlig varelse och mänskliga rättigheter.

I slutet av 1800-talet var humanismens filosofi upplysningstidens hörnsten. Från tron ​​på en universell moralisk kärna av mänskligheten följde det att alla människor är i sig fria och likställda. För liberala humanister som Immanuel Kant var den universella lagen av förnuft en vägledning mot total frigörelse från någon form av tyranni. [1]

Kritik av humanism som överdrivet idealistisk framfördes under 1800-talet av filosofer som Friedrich Nietzsche för honom var humanismen ingenting annat än ett tomt talesätt [2] – en sekulär version av gudstro. Max Stirner uttryckte en liknande position i sin bok The Ego and Its Own, publicerad flera decennier före Nietzsches arbete. Nietzsche hävdar i Zur Genealogie der Moral (Moralens anor) att mänskliga rättigheter existerar endast som ett medel för de svaga att begränsa de starka; som sådan underlättar de inte frigörandet av livet, utan förnekar det. [3]

Den unga Karl Marx betraktas ibland som en humanist [4] i motsats till den mogna Marx som blev mer kraftfull i sin kritik av mänskliga rättigheter som idealistiska eller utopiska. Marx ansåg att mänskliga rättigheter var en produkt av den avhumanisering som hans egen teori var avsedd att motsätta sig. Med tanke på att kapitalismen tvingar individer att uppträda på ett egoistiskt sätt, står de i ständig konflikt med varandra och har således rätt att skydda sig själva. Sann emancipation, hävdade han, kunde bara komma genom etableringen av kommunismen, som avskaffar det privata ägandet av alla produktionsmedel. [5]

Under 20-talet utmanades människans syn som rationellt autonoma av Sigmund Freud, som trodde att människor i stor utsträckning drevs av omedvetna irrationella önskningar. [6]

Martin Heidegger betraktade humanismen som en metafysisk filosofi som tillskriver mänskligheten ett universellt väsen och privilegier över alla andra former av existens. För Heidegger innebar humanismen ett medvetandet som lägger lock på filosofin som sitt eget paradigm, vilket leder till en subjektivism och idealism som måste undvikas. Heidegger liksom Hegel före honom, förkastade Kants begrepp om autonomi, och påpekade att människor var sammanflätade i ett medvetande av sociala och historiska varelser. Heidegger behåller likväl trådar både till humanism och existentialism trots hans ansträngningar att avstå från både i sitt humanistiska brev (1947). [7]

Antihumanismens grundidé

”Bortsett från att det är nödvändigt för människor att engagera sig i produktiva relationer med andra människor och med sin omgivning för att producera sina existensmedel, finns det inget [specifikt] mänskligt vare sig i natur eller väsen.”

Detta är kärnan i Althussers ”anti-humanistiska” position. Stanford encyclopedia of philosophy

Antihumanismens uttryck
Internationella Humanistunionen (IHEU)
Antihumanismens föreningar
Nyateister
Pseudoskepticism
Pseudiker

Antihumanismens historik

Antihumanismen har sitt ursprung inom marxismens men har även rötter i andra till synes motsatta ideologier såsom fascism och extremliberalism.

Fascismens antihumanistiska ursprung

Friedrich Nietzsche (1844-1900) är en filosof, som betonade viljans betydelse. Han räknas ibland till den ateistiska existentialismen men skiljer sig från exempelvis Sartre genom synen på viljan. Satre betonade ansvaret och menade att människonaturen skulle vara vår essens och att denna essens också skapas av oss själva genom våra val.

Enligt Nietzsche är värdebegreppen endast fiktioner och saknar  objektiv grund. Människan anammar den moral som är gynnsam. Inställningen att värdena inte motsvaras av något faktiskt, objektivt, brukar kallas värdenihilism. I verket Bortom gott och ont (Jenseits von Gut und Böse, 1886) undersöker Nietzsche begreppen genom historien och urskiljer motsatta moraliska ståndpunkter:

Herremoralen, som menar att den gode är den ädle, framstående och högsinnade och den onde den som är föraktlig.

Slavmoralen, som värdesätter sympati, ödmjukhet och kärlek till nästan, medan styrka och självständighet ses som förkastliga egenskaper.

Nietzsche menade att genom kristendomen segrar slavmoralen, vilket leder till att flockmentaliteten gynnas och individen, den som vill vara herre över sitt eget liv, förkvävs.

För Friedrich Nietzsche var humanism inget annat än en sekulär version av theism. Han hävdar att de mänskliga rättigheterna är ett medel att försvaga och att begränsa den starka. De förnekar snarare än underlättar frigörelse.

Nietzsche ser viljan till makt som tillvarons drivkraft. Övermänniskan bejakar denna vilja genom att leva fullt och utan förbehåll och ängslan och utan att förlita sig på ett liv efter döden (postexistens).

Jagets illusion om kontrollen av intellektet. Språket blir ett filter genom vilket människan förstår världen och bruket av personliga pronomen första person singularis ”jag” ger individen den falska föreställningen om att kunna kontrollera sitt tänkandet. Detta är en falsk föreställning eftersom tänkandet och besluten till stor del är omedvetna (jmf Freud). Nietzsche ansåg också att människan i praktiken är ett djur, styrt av sina drifter och instinkter.

Nietzsches tankegångar kom att utnyttjas av totalitarismen främst fascismen i Italien och nazismen i Tyskland.

Socialismen och antihumanism

Under 1900-talet växte en ny materialistisk och rationell rörelse fram med starka rötter inom marxism och socialism. Den marxistiske filosofen Louis Pierre Althusser föredrog begreppet ”antihumanism” om denna speciella idéströmning, eftersom han inte kunde se att marxismen var förenlig med humanismens ideal. Han presenterar och förklarar antihumanism i ett verk om Marx, där han tar avstånd från begrepp som ”mänskligt värde”, vilket han tillskriver en borgerlig tankevärld.

Parallellt med den politiskt/ideologiska avståndstagande till humanism växte också ett vetenskapligt avståndstagande fram i en filosofisk naturalism grundad i naturvetenskapens positivistiska förhållningssätt. Innebörden är att: Alla observationer kan och bör förklaras med naturliga orsaker, de förklaringar som inte kan föras dit är abstraktioner som bör betraktas som förvillelser. Samhället bör koncentrera sig på att rationellt och metodiskt rensa ut religionen.

Man drar slutsatser om den högsta nyttan som skulle ge det högsta goda vilket kritiserades av G.E. Moore (moralfilosof) som det naturalistiska misstaget (1903, Principia Ethica). Det moraliska dilemmat förklaras i att det som är av godo för den ena behöver inte vara det för en annan.

Centralt i antihumanism är en auktoritär ideologi som vill bestämma över människor livsåskådning och trosföreställningar. Begrepp som ”den mänskliga naturen” bör avvisas. Andlighet och människans existentiella frågor kring meningsfullhet och Gud anses vara irrelevanta för förståelse av människan. Mänskliga rättigheter anses vara en abstraktion med motsatt verkan för människan i samhället. Detta ligger till grund för nyateismen och den rigiditet som givit upphov till pseudoskepticism. [1]

Antihumanistisk kritik mot humanismen

Det urskiljer sig under 1800- och 1900-talet två uppenbarligen motsatta ståndpunkter nämligen försvaret för den unika individen och dess frihet och å andra sidan försvaret för kollektivets makt över individen. Detta leder till motsättningar som kommer att  vävas samman i antihumanismen där marxismen och kommunismen förenas i ateismen och naturalismen.

Karl Marx (1818-1883) kritiserade politisk frigörelse som den uttrycktes i form av humanism och mänskliga rättigheter. Han såg istället dessa rättigheter som ett tecken på den avhumanisering den var tänkt att motverka. Kapitalismen tvingar människor att bete sig egoistiskt  och utsätter sig ständigt för konflikt. Mänskliga rättigheter blir då enligt Marx ett sätt att skydda kapitalismen och inte människorna. Sann frigörelse, hävdade han, kunde bara komma genom inrättandet av kommunismen, som avskaffar det privata ägandet av alla produktionsmedel. Marx ansåg de mänskliga rättigheterna som idealistiska och utopiska. Marx ansåg också att begreppet ”mänskligheten” är en overklig abstraktion. Även ”rättigheterna” är då abstrakta liksom den rättvisa och jämlikhet de avses skydda. I praktiken möjliggör de enligt Marx istället extrema ojämlikheter. Slutsatsen blir att han jämställer humanism med religion nästintill också som ett opium för folket. (Karl Marx, Kapitalet, 1867)

Martin Heidegger (1889-1976) betraktade humanismen som en metafysisk filosofi som tillskriver mänskligheten en universell essens och privilegier framför alla andra former av existenser. Han ansåg att humanismen blev ett paradigm för filosofin, som tog över medvetandet något som orsakade en oundviklig och destruktiv subjektivism och idealism. Heidegger avvisade Kants begrepp om autonomi och människans nödvändiga självständighet och hävdade istället att människor är beroende av kollektivet och den kultur de växer upp i som sociala varelser. Heidegger formulerade sitt avståndstagande från humanism i ”Brev om humanism” (1947).  Han ansåg att humanismen hör hemma i en modern subjektsfilosofisk tradition och är grundad i metafysiken inte i verkligheten.

Louis Pierre Althusser (1918-1990) skriver så här (Från Kapitalet till Marx’ filosofi):

”Jag skulle vilja hävda, att marxismen ur teoretisk synvinkel inte är mera historicism än den är en humanism (jfr För Marx, s.224 ff.); att humanism och historicism i många fall vilar på samma ideologiska problematik; och att marxismen, teoretiskt, på en och samma gång och i kraft av den vetenskapliga brytning som grundar den, är en antihumanism och en antihistoricism. Strängt taget borde jag säga a-humanism och a-historicism. Jag använder alltså medvetet denna dubbla negativa formulering (antihumanism, antihistoricism), för att ge full kraft till förklaringen om en öppen brytning, en brytning som inte alls är särskilt behändig utan tvärtom ganska sträv att svälja. Jag använder alltså denna dubbla negativa formulering istället för en enkel privativ form. Ty den senare formen är inte tillräcklig för att tillbakavisa det humanistiska och historicistiska angrepp, som ständigt hotar marxismen sedan fyrtio år tillbaka i vissa kretsar.”

Antihumanismen tar över humanismen

Problemet med begreppet antihumanism var att det inte gick hem vare sig hos människor eller i politiken. Det blev nödvändigt att istället göra om humanismen med antihumanismens innehåll, syften och mål.

Den brittiska rasbiologen Julian Huxley (1887-1975) och marxisten Paul Kurtz (född 1925) professor i filosofi vid State University, USA försökte tidigt lägga beslag på det positivt laddade begreppet humanism. De förvandlade humanismen till en ateistisk naturalism eller ”vetenskaplig humanism”. Julian Huxley såg en möjlighet i att utnyttja humaniströrelsen för sina idéer. Syftet med att kapa humaniströrelsen var att inrätta en världsregering:

”We look to the development of a system of world law and a world order based upon transnational federal government.”

Julian Huxley tog initiativ till ”The International Humanist and Ethical Union” IHEU bildat 1952 och genom att Huxley också hade bildat UNESCO redan 1945 och var dess generalsekreterare åren 1947-49, fick rörelsen direkt inflytande i FN. Man kan redan här se en agenda som skulle komma att mynna ut i dagens ateistiska naturalister under den felaktiga beteckningen humanister. [8]

En religion är i huvudsak en inställning till världen som helhet. Således kan evolutionen till exempel vara en så kraftfull princip att samordna mäns övertygelser och förhoppningar som Gud var i det förflutna. Sådana idéer ligger till grund för de olika formerna av rationalism, den etiska rörelsen och den vetenskapliga humanismen. (Från detta förvandlar Julian Huxley begreppet till enbart humanism eller ”Modern humanism”:)

”Humanism: En inställning som sätter människan och hans tankar i förgrunden. Modern humanism, undanröjer traditionell kristendom och kännetecknas av sin tro på människors makt att skapa sin egen framtid, kollektivt och personligt. (Julian Huxley Citat)

Vid denna tid fanns inte ateism inskriven i rörelsens program. Julian Huxleys teser kom dock att handla om att undanröja religion, andetro och Gudstro, hinder som ansågs vara i vägen för ”sann vetenskap” och en ny världsordning. Här förklarades biologisk evolution och arvshygien avgörande för människans framtid.”… den faktiska elimineringen av de lägsta och mest degenererade typerna,”… ”De lägsta skikten reproducerar sig för fort därför … får de inte ha alltför enkel tillgång till understöd och sjukvård så att man inte förhindrar det naturliga urvalet som gör det lätt att avla barn eller få dem att överleva, lång arbetslöshet bör därför vara en grund för sterilisering.” (Julian Huxley, The uniqueness of Man, 1941)

Paul Kurtz blev ordförande i Humanistunionens styrelse bildade skeptikerföreningen CSICOP och skulle bli Huxleys vapendragare i den slutliga omformningen mot en ren ateistisk agenda.

I och med kapningen av  Humanist Manifesto och ersättandet av dess innehåll med version II, 1973 (författad av Kurtz) blev kampen för ateism och mot religion själva utgångspunkten för rörelsens verksamhet. I detta ingick att infiltrera strategiskt viktiga institutioner i samhället, liksom att annektera motståndarnas begrepp och slagord.
Här föddes skeptikerrörelsen som skolades att attackera andlighet och gudstroende. Kurtz blev också den som anstiftade kritiken mot och förföljelsen av det paranormala och han skrev A Skeptic’s Handbook of Parapsychology (1985).

Den engelska tidningen New Humanist (2011) har en rubrik på framsidan som säger: ”Du har rätt att bli trakasserad och vi har rätten att trakassera dig!”

Denna text sammanfattar antihumanismen huliganliknade aktioner och förföljande av människor med avvikande åsikter eller livsåskådningar.

Den oheliga alliansen

Liberalister och marxister förenas i en till synes ohelig ateistisk allians som kom att kallas nyateism. Det tidigare målet för antihumanismen som var kampen mot storkapitalet erbjuder nu istället bundsförvanter vilket blir tydligt i samverkan med läkemedels- och livsmedelsindustrierna. Det är  till en del en pragmatisk utveckling då flera forskare (lierade med antihumanistiska föreningar)  är beroende av finansiering som man får från storkapitalets håll. Ett resultat ser vi i hur de antihumanistiska föreningarna  (I Sverige VoF och Förbundet Humanisterna) medverkade i och marknadsförde svininfluensakampanjen för att läkemedelsbolagen skulle kunna sälja vaccin. [2]

Referenser

1) J. Childers/G. Hentzi eds., The Columbia Dictionary of Modern Literary and Cultural Criticism (1995) sid. 95-6
2) Tony Davies, Humanism (1997) sid. 37
3) ”Chapter III §14”. On the Genealogy of Morality. Tyska: Zur Genealogie der Moral.
4) Marxist Humanism
5) Karl Marx On the Jewish Question (1843)
6) Peter Gay, Freud (1989) sid. 449
7) Martin Heidegger, ”Letter on Humanism” (1947) reprinted in Basic Writings :What becomes of the Human after Humanism? 
8) Growth of Ideas. The evolution of thought and knowledge. Ed. Sir Julian Huxley, 1965, sid. 99, 336.

Källor

1) Näthat toppen på isberget Del 9 – Vetenskapsakademin nyateismens forum

2) Svininfluensa spreds av förvillare

Oberoende medvetande

Oberoende medvetande (OM) som vetenskaplig och psykologisk term lanseras möjligen för första gången av Börje Peratt 2011, i boken Succébo – Fröet till Framgång (per review 2010) som ingår i det vetenskapliga projektet Om Medvetandet Uppkomst.[1]

… oberoende sinnena är oberoende en medveten fysisk kropp … (Succébo sid. 189)

Med. Dr. Larry Dossey använder begreppet Nonlocal mind (ickelokalt sinne/medvetande) och beskriver det på motsvarande sätt:

icke-lokalt sinne, föreställningen att medvetandet inte är begränsat till hjärnan eller kroppen där det har sin hemvist.

(non-local mind: the notion that the mind is not restricted to the brain or body in which it resides.) [2][3]

Börje Peratt har sedan ytterligare utvecklat konceptet oberoende medvetande  (OM) i boken Tolv Sinnen publicerad 27 maj 2012. [4] Följande är utdrag ur boken:

Antaganden om oberoende sinnen och oberoende medvetande
Forskning om Nära döden-upplevelser (NDU) ger indicier för det vi kallar ande, själ, astralkropp eller mindbody i den betydelse att den är en entitet som existerar och kommunicerar oavsett ett medvetet fysiskt liv. Man tycks se, höra och uppfatta omgivningen även fast hjärnan diagnostiserats som kliniskt död. Utifrån denna bakgrund görs följande antaganden om ett oberoende medvetande (OM):

– NDU utgör belägg för ett ”OM”.
– Ett OM har olika hierarkiskt ordnade sinnen.
– Oberoende sinnen ingår i en entitet som kan varsebli oavsett fysiska sinnen.
– Ett OM dikteras inte av kända naturlagar, tid eller rum.
– Ett OM kan kommunicera med andra OM.

Vetenskap och medvetande
Utifrån ett perspektiv som rör idéer och förändring kan man se teorin om oberoende sinnen, ett OM och därmed en upplösning av tidsfaktorns betydelse som en anomali, d v s ett faktum som strider mot en allmänt accepterad teori. Einstein menar att tiden ger oss fyra dimensioner. Enligt den speciella relativitetsteorin bildar rummet (med de tre dimensionerna längd, höjd och bredd) tillsammans med tiden en fyrdimensionell sammanhängande helhet, den så kallade ”rumtiden”. Men den speciella relativitetsteorins förutsättning om konstant ljushastighet och avsaknad av absoluta referensramar öppnar för en femte dimension och har flera konsekvenser som blir märkliga. – Tidsskillnaden mellan två händelser är inte något objektivt, utan beroende av de olika observatörernas relativa rörelse i förhållande till varandra. – Två händelser som tycks ske samtidigt (men på olika platser) ur en observatörs synpunkt, kan uppfattas ske vid olika tidpunkt och i godtycklig ordning av andra observatörer.

”Det är inte bara tillåtet att tvivla på den absoluta giltigheten av uppfattningen om rumtiden. Det är med tanke på tillgängliga fakta, inte ens nödvändigt att göra det.” (CG Jung)

Den speciella relativitetsteorin (framlagd av Einstein 1905) är oberoende gravitation och möjliggör att händelser som äger rum samtidigt i vissa referenssystem inte behöver göra det i andra system. Einstein ansåg dock att kausalitetsprincipen trots allt gällde: -”Allting som sker har en orsak”. Men EPR-paradoxen (Einstein, Podolsky, Rosen) motsäger detta. Det är ett antagande som går ut på att två elektroner från samma system skiljs åt och sänds iväg åt varsitt håll. Kvantfysiken förutsätter att en mätning av den ena elektronen omedelbart påverkar den andra trots att avståndet mellan dem är (oändligt) stort. Denna teori bekräftades i praktiska försök vilket åsidosätter hela resonemanget för orsak och verkan. Einstein kallade det ”spöklik avståndsverkan”. Somliga fysiker hävdar att det bara är slump, ”betyder i någon mening ingenting” för att slutligen ge upp och acceptera att: -”Något är fel i fysikens grundvalar”.

Dr Robert Lanza är expert på regenerativ medicin och vetenskaplig chef för Advanced Cell Technology Company. Lanza pekar på universums struktur i sig och att lagar, krafter och konstanter i universum verkar vara finjusterade för livet, vilket innebär att intelligens fanns före materia. Han hävdar också att tid och rum inte är föremål eller saker, utan snarare verktyg i vår animaliska förståelse. Lanza säger att vi bär rum och tid med oss ”som sköldpaddor med skal.” Vilket betyder att när skalet lossnar (rum och tid), existerar vi fortfarande.

Teorin innebär att medvetandets död helt enkelt inte existerar. Den existerar bara som en tanke eftersom människor identifierar sig med sin kropp. De vet att kroppen kommer att gå under, förr eller senare, och tänker då att deras medvetande också försvinner. Om kroppen genererar medvetande, så dör medvetandet när kroppen dör. Men om kroppen får medvetandet på samma sätt som en kabelbox tar emot satellitsignaler, då slutar medvetandet naturligtvis inte vid döden av den fysiska kroppen. Om medvetandet fortfarande existerar utanför begränsningar av tid och rum då kan det finnas var som helst. Utanför människokroppen är medvetandet med andra ord inte lokalt i samma mening som ett kvantobjekt är icke-lokalt. (Lanza)

Terminologi i den engelskspråkiga världen

I den engelskspråkiga världen har nonlocal mind (Dossey) varit förhärskande begrepp för fenomenet. Peratts oberoende medvetande och oberoende sinnen har inte påvisats i den svenskspråkiga världen annat än av Peratt (fram till 2014?). Från 2011 finns engelskspråkiga artiklar som diskuterat om det finns ett medvetande oberoende av hjärnan, ”Consciousness independent of the brain”.[5] Eben Alexander använder i sin bok som kom ut oktober 2012 begreppet ”nonphysical consciousness” [6].

Citat från en artikel publicerad 2013 [7] :

The existence of consciousness as dependent on or independent of brain function continues to be a heated debate among researchers, medical professionals, philosophers, and those involved in spirituality. What is consciousness and why is it such a hotly debated topic?

Diskussion

Efterforskning av studier på termer ”oberoende medvetande” och ”independent consciousness” visar att dessa ännu inte är helt etablerade begrepp. Efterforskning på google (2014-07-31) har inte uppenbarat några studier på ”Indpendent Senses” eller oberoende sinnen i den betydelse som här avses.

Dock använde Deepak Chopra begreppet ”independent consciousness” under ett tal på ”Towards A science of Consciousness” i Arizona 23 April 2014 (länk) och ”independent mind” i en diskussion 24 april. Han tog under denna konferens del av Börje Peratts teoretiska förklaring med orden ”I totally aggree! (länk)

Det finns också en diskussion på nätet som vittnar om pseudokritisk och stor okunnighet i ämnet. Trosföreställningar och fördomar omvandlas lätt till fakta och ”vetande”. [8]

Diskussion i Filosofiforum: Vad är medvetande?

Inlägg av nuddle » 25 jul 2010 15:34

ordet medvetande används ofta, men vad är medvetande? vad tänker du på när du ser ordet medvetande? är medvetande något som skapas utav den fysiska kroppen? eller är medvetandet oberoende utav kroppen? finns det olika medvetanden? eller är medvetandet alltid samma men färgas utav upplevelser?

Ett möjligt svar på detta är att det finns olika slags medvetanden. Börje Peratt beskriver det som tre möjliga medvetanden (sid 17, Tolv Sinnen 2:a). [9]

– ”ett kroppsmedvetande och ett hjärnmedvetande, där det senare har utvecklats utifrån kroppens medvetande. Det finns också ett medvetande som är helt oberoende av kroppen och hjärnan men som ändå interagerar med kropp och hjärna. Jag kallar det ”Oberoende medvetande” (OM).”

Referenser

1) Peratt, B. Succébo – Fröet till Framgång (april 2011), Visam. Libris 12158205. ISBN 978-91-977880-1-4
2) Reinventing Medicine: Beyond Mind-Body to a New Era of Healing. By Larry Dossey, M.D. Harper Collins Publishers, 1999.
3) Larry Dossey, MD – Non-Local Mind and the New Era in Medicine Länk
4) Peratt, B. (2012) Tolv Sinnen, Visam, Libris 16092040. Enebyberg. ISBN 978-91-977880-2-1
5) IS CONSCIOUSNESS A BRAIN PROCESS? Article first published online: 13 APR 2011
DOI: 10.1111/j.2044-8295.1956.tb00560.xBritish Journal of Psychology Volume 47, Issue 1, pages 44–50, February 1956 Länk
6) “Proof of Heaven: A Neurosurgeon’s Journey into the Afterlife” by Eben Alexander, MD October 2012, Länk
7) Consciousness: Research suggests it is independent of brain function. March 23, 2013. Examiner.com Länk
8) Kan medvetandet överleva kroppens död? Sön 25 sep 2011 Familjeliv. Länk
9)Peratt, B. (2015) 2:a utökade upplagan, Tolv Sinnen 2:a, Visam. Enebyberg. ISBN 9789197788076

 

Helande energi

Helande energi används ibland som översättning av ”Healing”. Men healing är möjligen ingen energi som kan förklaras naturvetenskapligt. Den är omedelbar, träffsäker och saknar begränsning i avstånd och rum. Därmed ett eget element. (Larry Dossey) [1]

Hjärtläkaren Larry Dossey förklarar det så här: -”Mind (mentalitet) och consciousness (medvetande) är fundamentalt och kan inte brytas ned i eller förklaras i delar.” Ett atomistiskt perspektiv innebär att man förstår sammanhang utifrån delarnas egenskaper. En holistisk syn innebär att helheten är större än de samlade delarna. Sammanhanget kräver denna helhet. Dossey refererar till David Chalmers, som också menar att medvetande är ett lika fundamentalt element som energi, gravitation eller materia. Dossey opponerar sig mot försöken att förstå medvetande som en energi: -”Den metaforen är absolut fruktansvärd! Medvetande beter sig inte som energi! Det är helt oberoende av rumslig avgränsning. Man kan också bromsa och begränsa alla former av känd energi. Medvetande kan däremot inte bromsas”, fortsätter Dossey: -”Människor har försökt. Om man ber (förbön) i ett blyinkapslat utrymme, så går bönen ändå igenom.” Dossey torde här beskriva ett gränslöst medvetande utifrån ett perspektiv där han menar att människan kan styra och påverka hälsa genom bönekraft, således en tankekraft som helar på distans! [2] (Utdrag ur Tolv Sinnen)

”WAIN”

Will-Attraction-Intention-Nonlocal (Vilja-Attraktion-Intention-Ickelokal)

Börje Peratt skriver så här:

I mitt sökande efter alternativa termer har jag utgått från oberoende medvetandet och försökt förklara effekten av bön, affirmationer och önsketänkande som ett koncept av oberoende avsikt alternativt oberoende intention. I detta avseende kan healing definieras som att: Healing är en oberoende avsikt med exakt inflytande! Min utgångspunkt för att använda begreppet oberoende utesluter inte begreppet nonlocal (ickelokal). 2014 föreslog jag Dossey WAIN (Will-Attraction-Intention-Nonlocal) 9 maj 2014 kl. 17.26 skrev Larry Dossey: ”I like it, Börje. It captures the two vectors of nonlocal consciousness: our ability nonlocally to insert information into the world, and acquire information from the world. WAIN is a nice acronym as well.”

[3] (Utdrag ur Medvetandets Uppkomst och Tolv Sinnen kommer ut 2015)

Person som utövar healing kallas Healer eller Helare.

Referenser
1) Dossey, Larry, Healing Words (1995), The Power of Prayer and the Practice of Medicine Amazone, Harper San Francisco
2) Peratt, Börje (2012). Tolv Sinnen. Visam Enebyberg, Bokus. ISBN 978-91-977880-2-1
3) Peratt, Börje. Medvetandets Uppkomst och Tolv Sinnen, kommer ut 2015