Etik

Etik (från gr. ethos, ‘etos’, ‘sed’) är en teoretisk och kritisk reflektion över moralen. Ibland menar man att etik och moral är samma sak men man kan också hävda att etik är den skriva regeln om ett korrekt uppträdande emedan moral är den oskrivna för: hederlighet och rättsskaffenhet

Public domain

Ett handslag är inom många affärsuppgörelser liktydigt med en bindande överenskommelse. Att bryta en sådan bedöms som bedrägligt förfaringssätt men det är svårt att föra en juridisk process eftersom det inte finns papper på uppgörelsen. I vissa fall gäller ändå ordet men det kan vara svårt att bevisa om ord står mot ord.

Ett vardagligt exempel för moral rör köbildning. Vi vet att vi ska respektera platsen i kön men några av oss försöker ändå tränga sig före det kan betraktas som oetiskt om man bryter den skrivna regeln och det kan ses som omoraliskt, man stjäl en förmån som drabbar andra. Varken etik eller moral är detsamma som lag i juridisk mening och har därför inga formella straffsatser.

Referenser
Grenholm, Carl-Henric, Etisk teori. Kritik av moralen. Lund 2014. ISBN 978-91-44-101781.
Collste, Göran, Inledning till etiken. 3 uppl. Lund 2010. ISBN 978-91-44-05670-8

Annonser

Medborgerliga rättigheter

Medborgerliga rättigheter eller civila rättigheter är rättigheter som lagen garanterar en stats alla medborgare.

Mer eller mindre organiserade rörelser som har kämpat för lika medborgerliga rättigheter för alla medborgare i ett land och mot diskriminering kallas ofta för medborgarrättsrörelser. Medborgerliga rättigheter skyddas av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna [1] och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter. [2]

De mest kända förebilderna i denna kamp är Indira Gandhi i Indien, Nelson Mandela i Sydafrika och Martin Luther King i USA.

Rosa Park lämnar fingeravtryck till biträdande Sheriff D.H. Lackey efter att ha gripits för att inte givit upp sitt säte på bussen till en vit passagerare.


”Frihetsrörelsens mor”

Den som i USA anses ha startat kampen för medborgarrättsrörelsen där är en svart kvinna, Rosa Park som betalat biljett för att åka buss. Hon satte sig på en plats avsedd för endast vita och vägrade flytta på sig därifrån. När detta nådde ut till allmänheten spreds det och flera andra kvinnor gjorde samma sak. [3]

Förenta staternas kongress har kallat Rosa Park ”den första damen (The first Lady) för medborgerliga rättigheter” och ”frihetsrörelsens mor”. [4]

Jämställdhetsrörelsen kan sägas utgöra ett spår av medborgarrättsrörelsens krav på jämställd och lika behandling.

Länkar

1) PDF Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna – Svenska FN-förbundet

2) FN:s konvention om civila och politiska rättigheter

3) González, Juan; Goodman, Amy (March 29, 2013). ”The Other Rosa Parks: Now 73, Claudette Colvin Was First to Refuse Giving Up Seat on Montgomery Bus”. Democracy Now!. Pacifica Radio. 25 minutes in.

4) Pub.L. 106–26.

Läs även

Mänskliga fri- och rättigheter

Colegio Cesar Chavez

Colegio Cesar Chavez (spanska för ”Cesar Chavez College”) var en amerikansk högskola i Mount Angel, Oregon. Högskolan namngavs efter den mexikanska amerikanska civila rättighetsaktivisten César Chávez och grundades 1973 men lades ned 1983. [1] [2] Högskolan var det första ackrediterade, oberoende fyraåriga Chicano / Latino-högskolan i USA. År 1975 beviljades kandidatstatus från Northwest Association of Schools and Colleges. I sin bok Colegio Cesar Chavez, 1973-1983: En Chicano Struggle för Educational Self-Determination, skriver författaren Carlos Maldonado att Colegio Cesar Chavez var en av de få institutionerna som namngavs efter Cesar Chavez under hans livstid.

  1. Oral History interview about Colegio Cesar Chavez. Oregon State University. 2013
  2. Colegio Cesar Chavez ”Oral History” interview audio file Oregon State University. 2013. Oregon State University. 2013.

Yttrandefrihet

Yttrandefrihet är reglerat i demokratiers grundlag och innebär en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning.

FN:s deklaration formulerar friheten på följande sätt:

”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter (se Artikel 19). Yttrandefrihet regleras ofta i ländernas grundlagar och handlar om förhållandet mellan staten och individen, inte om förhållandet mellan individer. [1][2]

Yttrandefrihet anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick. I alla rättsstater, även de som klassas som demokratiska, finns det dock begränsningar för yttrandefriheten som varierande mellan olika länder. Till exempel har de flesta länder förbjudit hot om våld, och program mot mobbning (som även omfattar ord) finns.  Lagstiftningen varierar annars. USA har till exempel inte någon motsvarighet till Sveriges lagstiftning om hets mot folkgrupp som gör det kriminellt att hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper. Rasistiska budskap, är hårt reglerade i de flesta europeiska länder. Lagar mot förtal, olaga hot, spridande av konfidentiella material (militära hemligheter, sjukhusjournaler) samt uppvigling, ljuga om att en fara föreligger i en stor folkmassa är reglerat i så gott som alla länder, medan förhandsgranskning genom censur numera är mycket begränsad.

Komplikation

En fråga är om personer som vill avskaffa andras yttrandefrihet och den liberala demokratin skall tillåtas framföra eller propagera för dessa åsikter.

Åbo hovrätt upplöste nazistiska Nordiska motståndsrörelsen i Finland 20180928. ”NMR har utövat verksamhet som väsentligt strider mot lag eller god sed”, skriver hovrätten som hänvisar till föreningslagen, enligt svenska.yle. [7] Enligt domen ska också föreningen Pohjoinen perinne, som drivs av finländska NMR, läggas ned. Det är polisen som krävt att NMR förbjuds. Åbo hovrätt går därmed på samma linje som tingsrätten i Birkaland.

Inskränkningarna varierar starkt mellan olika länder. USA har till exempel inte någon motsvarighet till Sveriges lagstiftning om hets mot folkgrupp som gör det kriminellt att hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper,[3] medan den typen av budskap, däribland rasistiska budskap, är hårt reglerade i de flesta europeiska länder. Inskränkningar som finns i de flesta länders yttrandefrihet gäller brott mot upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, olaga våldsskildring med mera. Europakonventionen anger till exempel följande skäl som är godtagbara för att begränsa yttrandefriheten:

”…hänsyn till den nationella säkerheten,
den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten,
till förebyggande av oordning eller brott,
till skydd för hälsa eller moral,
till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter,
för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller
för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet”.[4]

Censur är en form av inskränkning av yttrandefriheten. Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten.[5] Tidningar och andra massmedier kan censurera sig själva, så kallad självcensur, men oftast syftar ordet på statlig censur. Sådan censur bedrivs vanligen av statliga myndigheter eller annat statligt organ och är som regel lagstadgad. I nationer med auktoritära regeringar praktiseras ofta censur mot obekväma åsikter[6].

Fram till 2011 var biografbyrån den enda svenska myndighet som hade rätt att förhandsgranska material. Främst handlade denna censur om att hindra att vissa typer av våldsscener på film ses av unga människor.

I länder där det inte finns förhandsgranskning genom censur kan personer och företag straffas i efterhand yttranden som strider mot lagen.

Referenser

  1. ^ ”Yttrandefrihet”. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
  2. ^ ”Yttrandefrihet för privat anställda”. Lärarförbundet.
  3. ^ [a b] Jacobs, J.B. och Potter. K.:Hate Crimes: Criminal Law & Identity Politics. Oxford University Press US, 1998 (s. 121)
  4. ^ Europakonventionen, artikel 10
  5. ^ Nationalencyklopedin:Censur
  6. ^ Expo Skola: Artikel 19 Yttrandefrihet Arkiverad
  7. ßvenska Yle 20180928 Länk

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika (engelska Truth and Reconciliation Commission, förkortat TRC) bildades 1996 efter avskaffandet av apartheid.

Det var ett domstolsliknande organ där utsatta offer fick vittna inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar förhördes och gavs möjlighet att be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

TRC, den första av de 1003 offentliga utfrågningarna ansågs som en viktig del av övergången till full och fri demokrati i Sydafrika. [3]

Institute for Justice and Reconciliation (Institutet för rättvisa och försoning) grundades 2000 som efterföljare till organisation TRC.

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och Försoningskommissionen i Chile

Sannings- och Försoningskommissionen i Chile är uppkallad efter sin ordförande, Raúl Rettig, tidigare ambassadör för president Salvador Allende som dödades av Pinochets militär 11 september 1973 i Monedapalatset, La Moneda, Santiago, Chile.

Rettig rapporten, kom till genom beslut från dåvarande chilenske presidenten Patricio Aylwin. Rapporten omfattar kränkningar av mänskliga rättigheter, tortyr, mord och försvinnanden i Chile under Augusto Pinochets militärdiktatur från den 11 september 1973 till den 11 mars, 1990. Man fann att över 2000 personer hade dödats av politiska skäl, och dussintals militärer har pekats ut som ansvariga och har dömts för brott mot mänskliga rättigheter.

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada, Truth and Reconciliation, Commission of Canada [1] inrättades officiellt den 2 juni 2008 och avslutades i december 2015.

Från den Kanadensiska konfederationens bildande 1867 och ända fram till 1970-talet bedrevs en systematisk kulturell utrotningspolitik genom ett landsomfattande system av statsfinansierade, kyrkligt styrda internatskolor, dit sammanlagt omkring 150?000 indian-, inuit- och mestisbarn tvångsförflyttades från sina familjer och där de utsattes för mental misshandel och sexuella övergrepp. Mer än 4?000 barn dog i dessa anstalter. Systemet började avvecklas på 1970-talet, men den sista ”skolan” var i bruk så sent som 1996.
2008, inrättade den federala regeringen en sannings- och försoningskommission för att bringa i dagen vad som egentligen skedde på internatskolorna. I likhet med sin sydafrikanska förebild, TRC, har kommissionen turnerat i samtliga provinser och territorier och samlat in vittnesmål vid offentliga tribunaler. Kommissionens slutrapport skulle enligt planen ha lämnats 2014, men det överväldigande material som kommit fram har gjort att mandatet förlängts till 2015.

Juni 2014, på Aboriginal Club i den lilla staden Fergus, Ontario, var kommissionens ordförande Justice Murray Sinclair inbjuden att tala för det lokala Cree-samfundet. Omfattningen och graden av övergreppen har kommit som en chock för den kanadensiska allmänheten.

”Kanske ännu mera hjärtskärande än själva de inspelade vittnesmålen är intervjuerna med den unga generation som nyss kommit till insikt om vad deras föräldrar fått utstå.”(Oscar Hemer SvD)

Sanningskommissioner

Sannings- och försoningskommissioner

Den nationella kommissionen för sanning och försoning i Chile

Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika

Sannings- och försoningskommissionen i Kanada

Referenser
Truth and Reconciliation, Commission of Canada LÄNK

Oscar Hemer: Nu tar Kanada tag i den svåra delen av sin historia, SvD, 14 juni 2014

Tusentals övergrepp på Kanadas urfolksbarn dokumenterade,
Sameradion & SVT Sápmi, 9 oktober 2015 LÄNK