Neofascism – Nyfascism

Neofascism, fascistinspirerad politisk rörelse som uppstod i Europa decennierna efter fascismens nederlag under andra världskriget.

Liksom tidigare fascistiska rörelser innebär neofascism extrem nationalism, motståndare till liberal individualism, attack mot marxistiska och andra vänsterideologier, hyllar rasism och främlingsfientliga övergrepp och främjar populistiska högerextrema ideologiska och politiska inriktningar. I motsats till ursprungsfascisterna har emellertid neofascister flyttat rasistproblematiken från vänster och judar till icke-europeiska invandrare och särskilt muslimer. Man framhärdar inte militär erövring av andra stater utan gör stora ansträngningar för att framstå som demokratiska och ”mainstream”. National Front i Frankrike leddes fram till 2011 av Jean-Marie Le Pen och senare av sin dotter, Marine Le Pen, och Liberal-Demokratiska Partiet i Ryssland, som leddes av Vladimir Zhirinovsky, benämns ofta som neofascistiska.

Fastän fascismen i stor utsträckning diskrediterades i Europa i slutet av andra världskriget grundades fascistinspirerade rörelser i flera europeiska länder i slutet av 1940-talet. Liknande grupper skapades också utanför Europa, främst i Latinamerika, Mellanöstern och Sydafrika. I likhet med sina fascistiska föregångare föreslog de tidiga ”neofascisterna” militant nationalism och auktoritära värderingar och porträtterade sig som beskyddare av traditionell nationell kultur och religion och förhärligade våld och militärt hjältemod.

Neofascistiska partier skiljer sig dock från tidigare fascistiska rörelser i flera viktiga avseenden, många av dem har att göra med de djupa politiska, ekonomiska och sociala förändringarna som ägde rum i Europa under de första decennierna efter krigets slut. Emedan fascisterna anklagade bolsjevikernas, liberalerna och judarna för landets problem kom neofascisters att fokusera på folk från Mellanöstern och icke-europeiska invandrare från Asien och Afrika. Istället för ”lebensraum” kämpade de för ”stadsutrymme”, som i Tyskland innebar konflikter över statligt subventionerade bostäder tillägnade invandrare. Med ökande urbanisering kom också ett skifte i valbaserna för fascistorienterade rörelser och betydelsen av lantlig romantik (”blod och jord”) försvann ur neofascistisk politisk retorik. Slutligen minskade den gradvisa acceptansen bland västeuropeiska myndigheter och man krävde att neofascistpartier skulle göra en insats för att visa sig som demokratisk och ”mainstream”. Några neofascister inkluderade även ord som ”demokratiska” och ”Liberal” i namngivningen av deras rörelser. De flesta neofascister övergav de tidigare fascistiska partiernas yttre tecken, såsom paramilitära uniformer och romerska saluter, och många uttryckte sig fördömande av fascistisk politik eller förnekade att deras partier var fascistiska.

Notera denna omvandling, 1996 varnade Roger Eatwell:

”Akta dig för män och kvinnor som bär smarta italienska kostymer: färgen är nu grå, materialet är skuren för att passa tiden, men målet är fortfarande makt. … Fascism är på rörelse igen, även om dess mest sofistikerade former har lärt sig att klä sig för att passa tiden.

På liknande sätt beskrev historikern Richard Wolin dessa rörelser som ”design-fascism ”. [1]

Utveckling efter år 2000

Under 2000-talet har höger och neofascistiska rörelser i Västeuropa ökat i popularitet delvis på grund av en stor tillströmning av muslimska invandrare och genom fortsatt ilska mot Europeiska unionen (EU) i Storbritannien. I Tyskland vann 2017 det högerextrema partiet ”Alternativ för Tyskland” (Alternativ für Deutschland; AfD), som hade antagit en öppen anti-islamisk plattform, nästan 13 procent i riksdagsvalet och det följande året blev man det näst mest populära politiska partiet i Tyskland, efter kristdemokraterna.

Samtidigt ledde en våg av högerpopulism i USA 2016 till det oväntade valet av den republikanska presidentkandidaten Donald J. Trumps. Hans kampanj riktade ett fientligt fokus mot muslimska och mexikanska invandrare. Trump lovade att avbryta invandring från muslimska länder på grund av hotet om terrorism; Att bygga en mur längs landets södra gräns för att förhindra illegal invandring av mexikaner och att utvisa alla 11 miljoner papperslösa invandrare i landet, varav majoriteten var från Latinamerika. Bland Trumps anhängare var vita supremacister (Altright) – Ku Klux Klan-självbeskrivna såsom ”vita nationalister”, och neo-nazister, ingen av dessa mötte något motstånd eller kritik från Trump tvärtom han twittrade med symboler som visade att han stod på deras sida. [2] Faktum är att medlemmarna i dessa grupper blev mer utåtriktade när Trumps kampanj fick fart och framför allt efter valet i november, med viss rättfärdigad tro att deras idéer äntligen fick en plats inom den ordinarie politiska diskursen. I omedelbar efterdyning av Trumps val och under det första åren av hans presidentskap rapporterades kraftigt ökade hatbrott mot minoriteter, inklusive Latinamerikaner, Muslimer och judar.

Efter slutet av andra världskriget hade fascismens ledare antagit olika termer för att beskriva sig som ”inte alls fascistiska eller neofascistiska,” men som visade egenskaper från historiska fascistiska rörelser och regimer. Bland de etiketter som tillämpades om dem blev ”kvasi-fascistiska”, ”proto-fascistiska”, ”semi-fascistiska” och ”gräns-fascistiska”. Forskare var överens om att Trump själv sannolikt inte var en fascist eller neofascist. Ändå var Trump utan tvekan en gränsfascist, i den mån som hans beteende och attityder liknade de historiska fascistiska ledarnas i vissa avseenden. Dessa likheter innefattade förakt för demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen, demagogi, appellerande till rasism, kvinnoförakt, incitament till mobbing och våld, attacker på pressens legitimitet och etablerade institutioner och exploatering av offer för syndabockretorik. Länk

Sverige
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), förbjuden i Finland, är en uttalad nazistisk rörelse med också neofascistisk profil. [3]

Sverigedemokraterna har kritiserats för en fascistisk bakgrund. Forskning och Framsteg har intervjuat forskare inom ämnen som statsvetenskap, sociologi och historia och ställt följande fråga: I debatten kallas ibland Sverigedemokraterna för fascister/nyfascister. Är det en rimlig benämning – eller finns det bättre? Den sammanvävda slutsatsen menar att SD inte är fascistiskt även om de i vissa sammanhang anses befinna sig i gränslandet. Ett utsnitt av dessa intervjuer nedan: [4]

– SD är i mina ögon ett nationalistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt parti, men till skillnad från fascistpartier har partiet inte antytt annat än att de vill verka inom demokratins ram, med demokratiska metoder (Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet)

– Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism. Partiets program har inte ett innehåll som är förenligt med något så när stringenta definitioner av fascism. (Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa)

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, är expert på högerextremism. Hon har bland annat skrivit böckerna Hakkorset och Wasakärven, Nazismen i Sverige och Med sökarljuset på vitmaktrörelsen. – ”SD är enligt min uppfattning en ideologisk blandform av en rad olika strömningar som tillsammans skapade SD. En del är fascister, via Nysvenska rörelsen, en del är högerradikala via Sveriges Nationella Förbund. Så vi har en ärkereaktionär strömning, samt populister i form av alla de lokala och regionala populistpartier som de åt upp under 1990-talet. Dessutom finns en ursprunglig gren som kom från besvikna avhoppare från S och C och slutligen senare avhoppade från KD och M. Dessa skapade något vi egentligen inte har en bra term för ännu, menar Heléne Lööw.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är kritisk till fascismetiketten: – ”Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt.”

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, författare till boken Gillar vi olika? och expert på högerextrema partier:
– ”Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.” [4]

Källor och referenser

1) Neofascism-The postwar period to the end of the 20th century Länk
2) Extremhögern – Trump – Tjänarinnans berättelse Länk
3) Finland förbjuder Nordiska Motståndsrörelsen! Humanism & Kunskap Länk
4) Fascister eller inte – vad anser forskarna?. Forskning & Framsteg Länk

Skeptiker

Skeptiker kan härledas till begreppet tvivlare. Det är ett mentalt och emotionellt tillstånd som påverkar både logik och känslor. Mest känd kanske är Thomas tvivlaren som ibland blandas ihop med Thomas av Aquino.

Thomas tvivlaren levde vid tiden för Kristus och han tvivlade på uppståndelsen.

Det som kännetecknar skeptikern är ett sunt tvivel på sakernas tillstånd eller på fakta som inte är tillräckligt kontrollerade eller substantiellt grundade.

En sådan attityd är angelägen inom vetenskapens sfär men också inom många andra områden av mänsklig verksamhet. Att bygga hus eller broar eller andra konstruktioner utan att ha säkerställt hållbarhet eller säkerhet mot exempelvis naturkatastrofer eller eld kan visa sig förödande.

Andra områden där skepsis är viktig är vid utbildning, kommunikation och media. Vad är rykten och ryktesförstörelse och vad är sant? Vid propagandakrig och reklam finns all anledning att förhålla sig skeptisk.

Enligt Marcello Truzzi kännetecknas den sanna skeptikern, ”true” skepsis av:

  • Accepterande av tvivel när varken påstående eller förnekande har fastställts
  • Ingen bevisbörda för att ta en agnostikers position
  • Överenskommelse att corpus [omfattande och strukturerad text] av etablerad kunskap måste bygga på vad som är bevisat, men innebär samtidigt att erkänna dess ofullständighet.
  • Även godtycklighet i kravet på bevis, oavsett dess implikation [dvs oavsett följdresonemang]
  • Acceptera att ett misslyckande av ett bevis i sig bevisar ingenting
  • Fortsatt granskning av resultaten av experiment, även när brister upptäckts

Kritik

Begreppet Skeptiker har kapats av en pseudoskeptisk rörelse CSICOP som även kapat andra begrepp och förvandlat dem till dess motsats. Det kan jämföras med sanningsministeriet i boken 1984 av George Orwell. I Sverige drivs denna pseudikerrörelse främst av verksamma och associerade inom Vetenskap & Folkbildning (VoF) och Förbundet Humanisterna vilket i sig är just exempel på förvanskning av begrepp eftersom man representerar antihumanism och man ingår i antihumanismens föreningar.

Exempel på pseudikerresonemang är att tvärsäkert uttala sig om förhållanden vars faktaförhållande man har kunskapsbrist om eller att man uppsåtligt förvirrar och avsiktligt påstår felaktigheter. Se vidare pseudiker.

Skeptisk om skeptiker / Skeptical about skeptics

Skeptisk om skeptiker / Skeptical about skeptics bildades i slutet av 2014 som efterföljare till ”Skeptical Investigations” på skepticalinvestigations.org som löpte 2004-2014.

Skeptisk om skeptiker är en internationell gruppering av forskare som har som syfte att motverka fientligt och dåligt underbyggda attacker som riktats av dogmatiska skeptiker mot banbrytande forskare och deras forskning.

Sund skepsis är en viktig del av vetenskap men pseudoskeptiker som kallar sig skeptiker, utnyttjar okunskap som ett vapen för att försvara sin rigida ideologi.

Denna ideologi har flera motiv och den är grundlagd och fastslagen av psykologiprofessor Paul Kurtz i ett antal manifest i CSICOP (Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal). Professor Marcello Truzzi som var med i CSICOP från början hoppade av då han insåg att detta var inte sund skepticism utan syftade till att prångla ut en uppfattning som saknade vetenskapligt stöd. Truzzi ansåg rörelsen vara dominerad av pseudoskepticism.

Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt hämmar fri forskning. Den nyateism som följde i spåren på denna rörelse avfärdade en rad företeelser som rör inte bara andliga fenomen utan även medvetande och livets och människans egenskaper.

De tror enbart på rent materiella världen, ett universum fyllt med maskinliknande varelser. De tror att levande sinnen är inget annat än hjärnans kemi, att medvetandet är en illusion och avfärdar automatiskt några bevis på motsatsen.

Medlemmar av militanta skeptiska organisationer tänker ofta på sig själva som försvarare av vetenskap och förnuft mot vidskepelse. Detta är värdiga mål, men vi på Skeptisk mot Skeptiker anser att vetenskap och förnuft skall beakta bevisen för oförklarade fenomen vetenskapligt, snarare än att anta a priori att de inte existerar. Vi värdesätter vetenskap och skepsis, men inte vetenskaplig fundamentalism. Vårt syfte är att sätta strålkastare på dessa självutnämnda portvakter och motverka deras dogmatiska argument.

Militanta skeptiska organisationer kan också beskrivas som antihumanismens föreningar.

På Skeptical about Skeptics finns en sitemap som visar vilka pseudoskeptiker som granskats.

Debunker, debunking

Ordet debunking betyder att man förkastar något eller någon såsom falsk. En debunker är en person som har som egennyttigt mål att förkasta företeelser eller personer utan vare sig sund vetenskaplig grundsyn eller journalistisk etik. En debunker har avsikten att krossa och följer enbart sin egen agenda. En debunker är därför ekvivalent med en propagandist som karaktäriseras som pseudoskeptiker.

Kända debunkers

En känd kanadensisk debunker är trollkarlen James Randi. [1]

Bland svenska framträdande debunkers är grundarna av ”Tredje statsmakten”: Martin Wicklin, Petter Ljunggren och Lars Truedson (VD), som genom Vofanknytningar har regelbundna uppdrag för Sveriges Radio med programmet Medierna i P1 och för SVT Uppdrag granskning.

En annan känd debunker är Peter Olausson VoF ordförande i Göteborgsavdelningen 2015 som bl a sprider sin propaganda via sajten Faktoider.

På engelska Wikipedia finns nedanstående definition:

Inom dessa klamrar […] tillfogad text som anses saknas i originaltexten.

En debunker är en person som försöker avslöja eller misskreditera påståenden [och människor] som anses vara falska, överdrivna eller pretentiösa. .. Begreppet förknippas ofta med [pseudo]skeptisk utredning av kontroversiella ämnen som UFO, hävdade paranormala fenomen, kryptider [okänd eller påhittad djurart], konspirationsteorier, alternativ medicin , religion, eller undersökande och marginella [ytterkants] områden av vetenskaplig eller [påstådd] pseudo-forskning.

”A debunker is a person who attempts to expose or discredit claims believed to be false, exaggerated or pretentious.[1] The term is often associated with [pseudo]skeptical investigation of controversial topics such as U.F.O.s, claimed paranormal phenomena, cryptids, conspiracy theories, alternative medicine, religion, or exploratory or fringe areas of scientific or pseudoscientific research.”

Källor

1) James Randi Exposed: The Relentless Hypocrisy Of James Randi By Michael Goodspeed LÄNK

Pseudoskepticism

Begreppet pseudoskepticism utgörs av pseudo och skepticism.

Pseudo– pseudo- [ps 3 ´vdo] (av grek. pseud ´s ‘lögnaktig’, ‘falsk’), pseudo- , förstavelse som används för att beteckna något som falskt, oäkta eller skenbart.

Skeptisk: tvivlande,  misstrogen,  klentrogen,  kritisk,  misstänksam,  ifrågasättande.

Pseudoskepticism hänvisar till en inställning som verkar vara skeptisk och ibland även vetenskapligt skeptisk, men som i själva verket misslyckas med att vara det. I praktiken förnekar man även bevis och fakta som strider mot egen ofta fördomsfull och okritiska behandling av påståenden. Begreppet kom att användas i vetenskapliga sammanhang av professor Marcello Truzzi som var med och startade Skeptics men fann att de aktiva drevs av fördomar och bias och han valde då att lämna organisationen och formulerade vad som står för en ”sann skeptiker”.

Historik

En tidig användning av ordet har spårats till den schweiziska filosofen Henri-Frédéric Amiel som i sin dagbok skrev:

”Min instinkt är i harmoni med pessimismen hos Buddha och Schopenhauer. Det är ett tvivel som aldrig lämnar mig, till och med i mina stunder av religiös glöd. Naturen är verkligen för mig en Maïa, och jag ser på henne, så att säga, som med ögonen på en artist. Min intelligens är fortfarande skeptisk. Men vad då, vad tror jag  på? Jag vet inte. Och vad är det jag hoppas på? Det är svårt att formulera. Dumhet! Jag tror på godhet, och jag hoppas att goda kommer att segra. Djupt inom denna ironiska och besvikna [jagtillvaro] finns ett barn gömt – en uppriktig, ledsen, enkel varelse, som tror på det ideala, i kärlek, i helighet, och i all himmelsk vidskepelse. Ett helt millennium av idylliska platser i mitt hjärta, jag är en pseudo-skeptiker, en pseudo-bespottaren.” [1]

Nyateismen och antihumanismen

Pseudoskepticismen utvecklades som ett organiserat beteende främst inom nyateistiska organisationer. [2]

1976 grundade professorerna Marcello Truzzi och Paul Kurtz skeptikerrörelsen CSICOP, Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal, (senare förkortat till CSI). [3]

CSI påstod sig vilja undersöka sanningen angående paranormala fenomen, men målet var att bekämpa dem som hade tro på det andliga och det övernaturliga. Inom några år tog Truzzi avstånd från organisationen. Han ansåg att den bestod av falska skeptiker som inte var intresserade av att undersöka sanningen utan drevs av fördomar och fanatism, i strid mot naturvetenskapliga ideal. Truzzi tog till vara på uttrycket ”pseudoskepticism” och ansåg att medlemmarna bestod av pseudoskeptiker. Denna nya rörelse betraktades som antihumanistisk. [4]

Truzzi tillskrev pseudoskeptiker följande egenskaper:

  • Förneka, när endast tvivel har etablerats
  • Dubbelmoral i tillämpningen av kritik
  • Tendensen att misskreditera snarare än att undersöka
  • Presenterar otillräckliga evidens eller bevis
  • Förutsätter att den egna kritiken inte kräver bevis
  • Gör ogrundade motkrav
  • Motkrav baserade på orimliga påståenden snarare än empiriska bevis
  • Antyder att föga övertygande bevis ger anledning till att helt avfärda ett påstående

”True” skepsis kännecknas enligt Truzzi av:

  • Accepterande av tvivel när varken påstående eller förnekande har fastställts
  • Ingen bevisbörda för att ta en agnostikers position
  • Överenskommelse att corpus [omfattande och strukturerad text] av etablerad kunskap måste bygga på vad som är bevisat, men innebär samtidigt att erkänna dess ofullständighet.
  • Även godtycklighet i kravet på bevis, oavsett dess implikation [dvs oavsett följdresonemang]
  • Acceptera att ett misslyckande av ett bevis i sig bevisar ingenting
  • Fortsatt granskning av resultaten av experiment, även när brister upptäcks

Susan Blackmore, som förlorade sin  tro på parapsykologi  blev 1991 CSICOP medlem, men fann där vad hon beskrev som ”värsta sortens pseudoskepticism”:

”Det finns några medlemmar i skeptikernas grupper som tydligt tror att de vet det enda rätta svaret innan utredningen gjorts. De verkar inte vara intresserad av att väga alternativ, undersöka  påståenden,  pröva psykiska erfarenheter eller förändra sig själva (Gud förbjude!), utan enbart ge stöd för sin egen speciella tro [uppfattning], struktur och sammanhang [världsbild].” [5]

I Sverige representeras (pseudo)skeptikerna av Vetenskap och Folkbildning och Humanisterna. De kallar sig humanister men är egentligen naturalistiska ateister med ursprung i antihumanism. Trots deras självhävdande vetenskapliga utgångspunkt saknar många av dem akademisk utbildning och relevant kompetens.

I modern tid har deras aktiviteter mer och mer inriktats på näthat, stalking och ryktesdestruering.

Organiserat motstånd mot pseudoskeptiker

Skeptikerskolan. Torbjörn Sassersson skapade den första svenska versionen av Skeptikerskolan 2007.

Orsaken till Skeptikerskolans uppkomst var observationen att skeptiska argumentationstekniker används på ett ohederligt sätt av skeptiker och lobbyister för att förkasta till exempel forskning och rön inom ämnesområden som kan uppfattas som politiskt inkorrekta, ifrågasätta etablerad vetenskap, konkurrera med skolmedicinen eller hota storindustrin. Argumentationsteknikerna i formen av ”pseudoskepsis” används i samhället för att påverka allmänhet, forskare, journalister, läkare, lärare, medier, politiker och press. Därför har ”pseudoskepsis” blivit ett problem som överskuggar god vetenskap, forskning och folkbildning. (Utsnitt Vetapedia Skeptikerskolan)

Skeptisk om Skeptiker

REFERENSER:

1) Charles Dudley Warner, Editor, Library Of The World’s Best Literature Ancient And Modern, Vol. II, 1896. Online at Project Gutenberg
2) Truzzi, Marcello (1987). ”On Pseudo-Skepticism”. Zetetic Scholar (12/13): 3–4. Retrieved 2008-10-10.
3) ”Marcello Truzzi: Helped form the Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal”, The San Diego Union Tribune, February 15, 2003
4) Leiter, L. David (2002). ”The Pathology of Organized Skepticism”. Journal of Scientific Exploration (Society for Scientific Exploration).
5) JE Kennedy, ”The Capricious, Actively Evasive, Unsustainable Nature of Psi: A Summary and Hypotheses”, The Journal of Parapsychology, Volume 67, pp. 53–74, 2003. See Note 1 page 64 quoting Blackmore, S. J. (1994). Women skeptics. In L. Coly & R. White (Eds.), Women and parapsychology (pp. 234–236). New York: Parapsychology Foundation.

LÄNK
Engelska Wikipedia