Rädslans kultur

Den amerikanska sociologen Barry Glassner, menade att rädslakulturen (eller klimat av rädsla) innebär konceptet att förstärka rädsla hos allmänheten för att uppnå politisk makt eller dominera medarbetare och skrämma till lydnad genom känslomässig påverkan, förstärkning av fördomar och tvinga fram accepterande av förhållanden och beteenden som leder till att individen anpassar sig till övergrepp och underordnar sig maktmissbruk.

”Rädslans kultur” har i sådana sammanhang en auktoritär struktur och omfattas av ickehumanistiska värderingar med avsikten att förminska människors frihet, utestänga medmänsklighet och förhindra medborgerliga rättigheter. Det kan leda till mer eller mindre omänskliga förhållanden som undergräver både trygghet, samhälle och demokratin. [1]

Auktoritära förhållande gäller även så kallade ”hederskulturer” som tvingar särskilt kvinnor att efterleva stränga regler för att inte bestraffas och även dödas om de anses bryta mot oskrivna hederslagar.  [2]

Det förekommer också en diskussion om en rädslans kultur som kan drabba journalister och politiker som leder till en ”Tystnadens kultur” och där yttrandefriheten beslås med rädsla för att uttrycka sin mening. Se debattartikel [3]

I vissa fall kan särskilda områden få uttryck för rädslans kultur som beror på koncentration av minoriteter eller grupper av människor med uttalade sociala problem och där både den fysiska och sociala miljön kan tvinga föräldrar från att släppa ut sina barn. [4]

Referenser

1) Petty tyranny in organizations, Ashforth, Blake, Human Relations, Vol. 47, No. 7, 755–778 (1994)

2) Hedersrelaterat våld och förtryck – Kriminalvården PDF

3) En rädslans kultur, om zebrafolket Länk

4) Fridell, Andreas ; Gansmark, Fredrik  (2016) Rädslans kultur: En empirisk studie gällande barns självständiga utomhusvistelse, studie

Annonser

Folkrätten

Folkrätten har vuxit fram under århundraden och rör allt från internationellt samarbete kring transporter och kommunikation till lagar om hur krig får föras. Den reglerar främst hur stater får agera gentemot varandra, men sedan andra världskrigets slut har mänskliga rättigheter blivit en viktig del av folkrätten.

Folkrätten består av lagar som reglerar relationerna mellan folk, till skillnad från inomstatliga lagar som enbart gäller för en stats medborgare.

Den folkrätt som tillämpas idag har sin grund i principen om staters suveränitet som växte fram under 1600-talet. Med bildandet av Förenta Nationerna 1945 förändrades dock folkrätten dramatiskt. Idag utgör FN-stadgan (PDF), de internationella domstolarna och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna betydande delar av den moderna folkrätten.

Stater som gått med på avtal om folkrätten ger upp en del av sin självbestämmanderätt (suveränitet) för att ingå i överenskommelser som de anser gynna världskollektivet, och därmed sig själva. En stor del av folkrätten går ut på att lösa tvister mellan stater för att förebygga konflikter och krig.

Folkrättslig suveränitet handlar om staters relationer till varandra, och det innebär dels att andra stater erkänner en annan stats regering, dels territoriell suveränitet där andra staters gränser respekteras. FN kan bryta mot den externa och interna suveränitetsprincipen om FN:s säkerhetsråd anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet och det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Alla stater i hela världen måste följa de sedvanerättsliga reglerna. Sedvanerätten bygger på att det finns en subjektiv övertygelse bland staterna att normen ska ses som en legalt bindande regel. Det krävs dessutom att staterna i praktiken agerar på ett sätt som stöder denna övertygelse. Exempel på sedvanerättsliga regler är rätten till liv och förbud mot tortyr.

Folkrätten i praktiken

Folkrätten tillämpas ständigt i relationer mellan stater och påverkar oss därmed varje dag. Direktsänd TV från andra länder och utrikespost regleras till exempel genom folkrättsliga avtal mellan stater. Men ibland sätts folkrätten på prov, som när det bryter ut krig eller någon annan humanitär katastrof där människors säkerhet hotas.

Om FN:s säkerhetsråd anser att det råder ett allvarligt hot mot världsfreden kan de i enlighet med FN-stadgans kapitel VII be medlemsstaterna att agera militärt för att trygga freden. Detta är, utöver rätten till självförsvar, den enda gången som stater har rätten att använda militärt våld enligt folkrätten. Säkerhetspolitik.se

Exempel på brott mot Folkrätten

Irakkriget då en USAledd koalition under president Bush intervenerade Irak 2003 bryter mot de folkrättsliga principerna om ett lands suveränitet. FN kan bryta mot den externa och interna suveränitetsprincipen om FN:s säkerhetsråd anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet.

FN: s generalsekreterare Kofi Annan sade i september 2004 att: ”Jag har angett att den [Irakinvasionen] inte överensstämmer med FN-stadgan. Från vår synvinkel och FN: s stadsperspektiv var det [kriget] olagligt” uttryckligen deklarerade att det USA-ledda kriget mot Irak var olagligt. [1][2]

Bush körde över FN och USA begick därmed ett övergrepp mot FN och ett folkrättsligt brott Irak.[3]

Belgiens lagar om krigsbrott hotade både George Bush och George Bush d.y med flera och det framfördes krav på att Belgien skulle ändra sina lagar vilket Belgiens högsta domstol gjorde. [4][5]

Referenser

  1. ”Iraq war illegal, says Annan”. BBC News. 16 September 2004.
  2. Ewen MacAskill and Julian Borger in Washington (16 September 2004). ”Iraq war was illegal and breached UN charter, says Annan”. London: Guardian.
  3. At last, a law that could have stopped Blair and Bush invading Iraq, The Guardian
  4. Belgium Drops War Crimes Cases Link
  5. Belgium to lift threat of Bush war crimes trial | The Independent

 

 

Medborgerliga rättigheter

Medborgerliga rättigheter eller civila rättigheter är rättigheter som lagen garanterar en stats alla medborgare.

Mer eller mindre organiserade rörelser som har kämpat för lika medborgerliga rättigheter för alla medborgare i ett land och mot diskriminering kallas ofta för medborgarrättsrörelser. Medborgerliga rättigheter skyddas av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna [1] och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter. [2]

De mest kända förebilderna i denna kamp är Indira Gandhi i Indien, Nelson Mandela i Sydafrika och Martin Luther King i USA.

Rosa Park lämnar fingeravtryck till biträdande Sheriff D.H. Lackey efter att ha gripits för att inte givit upp sitt säte på bussen till en vit passagerare.


”Frihetsrörelsens mor”

Den som i USA anses ha startat kampen för medborgarrättsrörelsen där är en svart kvinna, Rosa Park som betalat biljett för att åka buss. Hon satte sig på en plats avsedd för endast vita och vägrade flytta på sig därifrån. När detta nådde ut till allmänheten spreds det och flera andra kvinnor gjorde samma sak. [3]

Förenta staternas kongress har kallat Rosa Park ”den första damen (The first Lady) för medborgerliga rättigheter” och ”frihetsrörelsens mor”. [4]

Jämställdhetsrörelsen kan sägas utgöra ett spår av medborgarrättsrörelsens krav på jämställd och lika behandling.

Länkar

1) PDF Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna – Svenska FN-förbundet

2) FN:s konvention om civila och politiska rättigheter

3) González, Juan; Goodman, Amy (March 29, 2013). ”The Other Rosa Parks: Now 73, Claudette Colvin Was First to Refuse Giving Up Seat on Montgomery Bus”. Democracy Now!. Pacifica Radio. 25 minutes in.

4) Pub.L. 106–26.

Läs även

Mänskliga fri- och rättigheter

Magna Charta

Magna Charta (enligt korrekt latin Magna Carta, ”det stora fördraget”)[1] kallas det avtal som 1215 slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna men det hade stor betydelse för alla medborgare och är ett dokument som inspirerat till idag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till konventioner om mänskliga rättigheter.

”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.”[2]

Petition of Rights (1628) var ett uttryck för medborgerliga fri och rättigheter och  kom att tillsammans med Magna Charta ses som grunden till Englands parlament. I skrivelsen hävdades 4 principer:

  1. Inga skatter får åläggas utan parlamentets godkännande.
  2. Ingen undersåte får fängslas utan att orsaken anges.
  3. Inga soldater får inkvarteras hos medborgare.
  4. Krigslagar får inte användas i fredstid.

I Sverige var det Magnus Ladulås lag från 1280 Alsnö stadga som gav frälset sina första rättigheter mot kungens makt. Här stadgades även hårda straff för brott mot mötesfrid.

Se även

  • Bill of Rights
  • Alsnö stadga

Referenser

  1. ^ Lundberg, Björn, red (2012). ”Magna Charta-original värt många miljoner”. Allt om Historia (2): sid. 5. ISSN 1653-3224.
  2. ^ ”Clause 39” (på engelska). The Magna Carta Project.   ”No free man is to be arrested, or imprisoned, or disseised, or outlawed, or exiled, or in any other way ruined, nor will we go against him or send against him, except by the lawful judgment of his peers or by the law of the land.”

Jus cogens

Jus cogens (latin: ‘kompulsiv lag’) är en juridisk term för grundnormer (regler, rättigheter och förpliktelser) i folkrätten som inte ska kunna förhandlas bort och från vilka avsteg eller övertramp aldrig ska tillåtas, vilka utgör förutsättningen för att världssamfundet ska kvarbli och den internationella rättsordningen ska upprätthållas. Grundnormerna ifråga syftar i synnerhet till att bevara humanitära värden, fred och säkerhet i världen. Jus cogens har därför en överordnad roll gentemot behov, avtal och lagar, och kan ogiltigförklara sådana.[1][2] Motsatsen till jus cogens är jus dispositivum, det vill säga lagar inom internationell rätt som vid vissa omständigheter kan förhandlas bort,[3] på grund av situationens nödvändighet (såsom vid undantagstillstånd och force majeure).

Noter

  1. ^ https://www.law.cornell.edu/wex/jus_cogens
  2. ^ http://legal-dictionary.thefreedictionary.com/Jus+Cogens
  3. ^ http://www.duhaime.org/LegalDictionary/J/JusDispositivum.aspx

 

Brott mot mänskligheten

Brott mot mänskligheten är vedervärdiga handlingar som medvetet begås som en del av en utbredd eller systematisk attack eller enskild attack mot någon civil eller en identifierbar del av en civilbefolkning. [1] Det första åtalet för brott mot mänskligheten ägde rum vid Nürnbergprocessen.

Brott mot mänskligheten har sedan lett till åtal vid andra internationella domstolar (till exempel Internationella domstolen, Internationella krigsförbrytartribunalen för fd Jugoslavien och Internationella brottmålsdomstolen) samt i hemliga åtal. Lagen om brott mot mänskligheten har främst utvecklats inom sedvanlig internationell rätt. Brott mot mänskligheten kodifieras inte i en internationell konvention, även om det för närvarande finns en internationell ansträngning för att upprätta ett sådant fördrag som leds av initiativet för brott mot mänskligheten.

Till skillnad från krigsförbrytelser kan brott mot mänskligheten begås under fred eller krig. [1] De är inte isolerade eller sporadiska händelser, men är en del av en regeringspolitik (även om gärningsmännen inte behöver identifiera sig med den här politiken) eller som tolereras av en regering eller en myndighet. Krigsförbrytelser, mord, massakrer, dehumanisering, folkmord, etnisk rensning, deportationer, oetiskt mänskligt experiment, utomrättsliga bestraffningar, inklusive summariska avrättningar, användning av massförstörelsevapen, statlig terrorism eller statens sponsring av terrorism, dödsskvadroner, kidnappningar och tvångsförsvinnanden, militär användning av barn, otillbörlig fängelsebestraffning, slaveri, kannibalism, tortyr, våldtäkt, politisk förtryck, rasdiskriminering, religiös förföljelse och andra brott mot mänskliga rättigheter kan tillämpas i brott mot mänskligheten om de ingår i en utbredd eller systematisk praxis.

Typer av brott mot mänskligheten

De olika typerna av brott som kan utgöra brott mot mänskligheten skiljer sig åt mellan definitioner både internationellt och på hemmaplan. Isolerade omänskliga handlingar av viss natur som begåtts som en del av en utbredd eller systematisk attack kan i stället utgöra grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller – beroende på omständigheterna – krigsförbrytelser men inte klassificeras som brott mot mänskligheten. [2]

Apartheid

Den systematiska förföljelsen av en rasgrupp av en annan, som inträffade under den sydafrikanska apartheidregeringen, erkändes som ett brott mot mänskligheten av FN: s generalförsamling 1976. [3] Förenta nationernas stadga (artikel 13, 14, 15) gör generalförsamlingens åtgärder rådgivande för säkerhetsrådet. [4] När det gäller apartheid i synnerhet har FN: s generalförsamling inte gjort några fakta, och det har inte heller utförts apartheidrelaterade försök för brott mot mänskligheten.

Våldtäkt och sexuellt våld

Varken Nürnberg eller Tokyo Charters innehöll en uttrycklig bestämmelse som erkände sexuella och könsrelaterade brott som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, även om kontrollrådslag nr 10 erkände våldtäkt som brott mot mänskligheten. I stadgan för Internationella krigsförbrytartribunalen för fd Jugoslavien och Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda ingår våldtäkt som brott mot mänskligheten. Internationella brottmålsdomstolen är det första internationella instrumentet som uttryckligen innefattar olika former av sexuellt och könsbestämd brottslighet – bland annat våldtäkt, sexuellt slaveri, tvångsprostitution, tvångsgraviditet, tvångssterilisering och andra former av sexuellt våld – som både en underliggande brottslig handling mot mänskligheten och krigsbrott som begåtts i internationella och / eller icke-internationella väpnade konflikter. [5]

År 2008 antog FN: s säkerhetsråd resolution 1820 som noterade att våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller en konstitutiv handling med avseende på folkmord. [6]

Juridisk status för brott mot mänskligheten i internationell rätt

Till skillnad från folkmord och krigsförbrytelser, som har erkänts och förbjudits i internationell straffrätt sedan etableringen av Nürnberg principer [7] [8] har det aldrig funnits en övergripande konvention om brott mot mänskligheten [9], även om sådana brott utövas kontinuerligt över hela världen i många konflikter och kriser. [10] [11] [12] Det finns elva internationella texter som definierar brott mot mänskligheten, men de skiljer sig alla något från definitionen av dessa brott och dess rättsliga element. [13]

Under 2008 lanserades ”initiativet för brott mot mänskligheten” av professor Leila Nadya Sadat vid Whitney R. Harris World Law Institute för att ta itu med detta gap i internationell rätt. Initiativet utgör den första samordnade ansträngningen för att hantera det gap som finns i internationell strafflag genom att räkna upp en omfattande internationell konvention om brott mot mänskligheten. [14]

Den 30 juli 2013 röstade FN: s internationella rättskommission för att inkludera ämnet brott mot mänskligheten i sitt långsiktiga arbetsprogram. I juli 2014 flyttade kommissionen detta ämne till sitt aktiva arbetsprogram [15]  baserat på en rapport som framförts av Sean D. Murphy. [16] Professor Sean D. Murphy, Förenta staternas medlem i FN: s internationella rättskommission, har utsetts till den särskilda rapportören för brott mot mänskligheten.

Det finns en del debatt om vad statusen för brott mot mänskligheten enligt sedvanlig internationell rätt är. M. Cherif Bassiouni hävdar att brott mot mänskligheten är en del av jus cogens och som sådan utgör en icke-undantagen internationell rättsregel. [11]

Referenser

  1. Citerat av Guy Horton in Dying Alive – A Legal Assessment of Human Rights Violations in Burma April 2005, co-Funded by The Netherlands Ministry for Development Co-Operation. See section ”12.52 Crimes against humanity”, Page 201. He references RSICC/C, Vol. 1 p. 360Margaret M. DeGuzman,”Crimes Against Humanity” RESEARCH HANDBOOK ON INTERNATIONAL CRIMINAL LAW, Bartram S. Brown, ed., Edgar Elgar Publishing, 2011
  2. International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid Archived October 11, 2009, at the Wayback Machine. dopted and opened for signature, ratification by General Assembly resolution 3068 (XXVIII) of 30 November 1973. Entry into force 18 July 1976, in accordance with article X (10)
  3. ”Charter of the United Nations” Archived April 17, 2009, at the Wayback Machine.
  4. ”ICC Prosecutor’s Policy Paper on Sexual and Gender-Based Crimes” June 2014
  5. ”SECURITY COUNCIL DEMANDS IMMEDIATE AND COMPLETE HALT TO ACTS OF SEXUAL VIOLENCE AGAINST CIVILIANS IN CONFLICT ZONES, UNANIMOUSLY ADOPTING RESOLUTION 1820 (2008)”. Un.org. Retrieved 2013-02-01.
  6. ”Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide” Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights.
  7. ”The Geneva Conventions of 1949 and their Additional Protocols” International Committee of the Red Cros
  8. Zgonec-Rožej, Miša (July 2013). ”International Criminals: Extradite or Prosecute?” (PDF). Briefing Papers. Chatham House. p. 16.
  9. ”Explained: Election Pledge on New Crimes Against Humanity Initiative” Archived 2015-09-04 at the Wayback Machine. AEGIS
  10. ”International Prosecutors Call for Convention on Crimes Against Humanity” The Jurist
  11. Richard, Goldstone (2011). ”Foreword”.
  12. M. Cherif Bassiouni,”Crimes Against Humanity” Archived 2015-03-20 at the Wayback Machine. The Crimes of War Projec
  13. Evans, Gareth, ”Crimes Against Humanity and the Responsibility to Protect” Archived January 5, 2015, at the Wayback Machine. International Crisis Group
  14. Cecilia Marcela Bailliet, ”UN International Law Commission to Elaborate New Global Convention on Crimes Against Humanity” IntLawGrrls
  15. William A. Schabas, ”International Law Commission to Work on Draft Articles on Crimes Against Humanity” PhD studies in human rights
  16. Murphy, Sean (February 2013). ”Proposal for New Topic: Crimes Against Humanity, Working Group on the Long-Term Program of Work”. International Law Commission, Sixty-fifth session. p. 2