Extravert – Introvert

Enligt Jungs typologi, presenterad i Psychologische Typen 1921,[1] har människor två huvudattityder eller föredragna sätt att orientera sig. Den ena ”typen” (extravert eller i dag uttryckt som extrovert) är huvudsakligen orienterad efter yttre objekt, och den andra (introvert) huvudsakligen efter det inre subjektet.[1] Detta är enligt Jung inte inställningar man väljer, utan snarare föds med eller utvecklar mycket tidigt.[2] Den extraverte personen tenderar att vara mer aktiv, obekymrad och tillmötesgående, medan den introverte tenderar att vara mer passiv, försiktig och reserverad. [2] En extravert person lever på sätt och vis genom andra,[3] men för den introverte är de egna känslorna och tankarna det viktigaste.[4] I vardagligt tal brukar ”introvert” numer användas för att beskriva en sluten, socialt oförmögen och hämmad person, som en negativ egenskap i motsats till det mer positivt laddade ordet ”utåtriktad”. Men även om en introvert person visst kan vara sluten, etc., var det inte så Jung tänkte sig begreppet; utan en introvert typ är helt enkelt mer iakttagande än deltagande, och tenderar att värdera sin egen bedömning som mer avgörande än andras för att förstå världen.[5] Jung själv, som av samtida beskrevs som ”‘ständigt aktiv [med] en snabb hjärna’ … ‘dominerande till sitt temperament’ … laddad av ‘vitalitet och skratt'”[6], menade sig själv vara introvert,[7] en självuppfattning som mycket väl skulle kunna vara motstridig enligt Jung [7] och då innebär det att Jung uppmärksammar Freuds skugga medan Freud försöker framhäva en Persona som inte helt stämmer med verkligheten.

KOMMENTAR: Idag finns andra förklaringar till extrovert och introvert. Situationen och olika omständigheter kan påverka därför är karaktären inte låst utan kan påverkas och påverka sig själv. Se exempelvis situationsanpassat ledarskap och Livskompassmodellen (Peratt).

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 13ff
2) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 70 — ”Redan från födseln står det ganska klart vilken inställningstyp [introvert eller extravert] en människa tillhör …”
3) Sharp, Daryl, (1991). Jung lexicon : a primer of terms & concepts. Inner City Books. ISBN 0585118442. OCLC 44960605Sharp 1993, s. 35
4) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 65–66
5) Hark 1997, s. 115
6) Gay, Peter; Edgardh Margareta (1990). Freud. Bonnier. Libris 7247174. ISBN 91-34-51020-6, s. 216
7) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 30

Annonser

Skuggan

Skuggan, Engelska: the shadow [ðə ˈʃædəʊ] Tyska: der Schatten.

Enligt den schweiziske psykologen och psykiatern Carl Gustav Jung (1875-1961) är skuggan en grundläggande arketyp. Det är en skuggbild av oss själva och kan betraktas som en motsats till vårt medvetna jag, vår ”Persona”.

Persona svarar för det utåt sett korrekta beteendet i sociala sammanhang, det som vi vill kännas vid, enligt ordets grundbetydelse, en teatermask. Persona tar form i våra olika roller som man eller kvinna, ung eller gammal, kompis och yrkesmänniska.

Skuggan är i stället den delen av oss som vi helst inte vill kännas vid men som ändå förföljer oss lika envist som skuggan av vår kropp när vi rör oss i solskenet.

Skuggan består av känslor och drifter som vi stävjar i våra olika sociala roller och i vardagligt samspel med andra människor. I den finns också arketyper som hämnaren, martyren, vampen, förföraren, teman som förföljer oss och på ett omedvetet plan inverkar på vårt sätt att tänka, känna och agera.

I skuggan finns mycket av vårt egentliga jag, förtryckt och förvrängt av vår Persona som är inriktad på anpassning till omvärldens krav och förväntningar. Det är därför en moralisk livsuppgift för vårt jag att hantera motsättningarna i vårt sätt att gestalta våra liv och låta vår individualitet komma till uttryck, en process som Jung kallade individuationen.

Det måste dock ske i en utdragen process så att inte de mörka sidorna i vårt jag tar överhand utan gradvis integreras med Persona, det medvetna jaget och självet.

Vårt medvetnas jag tenderar att identifiera sig med de sidor av oss själva som vi (och andra) gillar, och de aspekter av vår personlighet som vi inte vill veta av trängs i högre eller lägre utsträckning bort, och denna närmast oundvikliga process formar vår ”skugga”.[1] På så vis är skuggan i viss mening en motpol till personan, som allmänt sett är den anpassade och uppskattade sidan av oss själva.[2] Detta huvudsakligen [3] bortträngda innehåll bildar en mer eller mindre omedveten komponent eller ett komplex som Jung alltså kallade ”skuggan”. [2] Jung valde denna term eftersom dess innehåll göms undan i mörkret dit medvetandets ljus inte når.[4] Liksom annat omedvetet innehåll tenderar vi att projicera skuggan, och anklaga andra för de möjligen klandervärda egenskaper vi själva har men inte vill kännas vid.[5] I drömmar personifieras skuggan ofta av personer av samma kön som drömmaren, som framträder som föraktfulla, fientliga, kanske primitiva.[5] Jung menade att det är ”en terapeutisk nödvändighet … att det medvetna konfronterar sin skugga.” [6]

Källa
Psykologiguiden

Referenser
1) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 144
2) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 48
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 170
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 49
5) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 213
6) Jung, Carl Gustav (1989). Mysterium Coniunctionis. Princeton University Press. sid. 365

 

Självet

Självet är i Carl Gustav Jungs mening psykets reglerande centrum och samtidigt personlighetens helhet.[1] (När ordet används i denna mening skrivs det vanligtvis med stor begynnelsebokstav, för att särskilja det från ordet ”själv” i allmänhet.[2]) Det är ”arketypen för helhet”,[1] och som arketyp är begreppet enligt Jung ”bara potentiellt empiriskt och i viss mån ett antagande”.[3] I drömmar och motsvarande omedvetna uttryck framträder Självet som exempelvis en vis gammal man, en stjärna eller som helhetssymboler (cirkel och fyrkant, etc.).[3] En central del av individuationsprocessen är att upprätta en relation mellan jaget (medvetandet) och Självet; i viss mening kan man säga att det är individuationsprocessen.[4] Så länge en människa är omedveten om sin inre dynamik tenderar hon att vara i händerna på den.[5] Omedvetna komponenter som anima/animus, skuggan och Självet utgör en komplexitet,[6] och ”differentiering” blir nödvändig för att sortera ut innehållet och upprätta en medveten relation till de inre komponenterna,[7] som på sätt och vis alla är uttryck för Självet.[8] Enligt den inflytelserike jungianen Edward Edinger kan alla psykologiska problem med alienation (yttre och inre) hänföras till förlorad kontakt med denna inre, ordnande princip.[8] Först när kontakten mellan jaget och Självet återupprättas kan individuationen fortskrida, vilket ”helar” personen (i dubbel bemärkelse, dvs. även gör den mer ”hel”[9]) och skänker en känsla av mening till tillvaron.[10]

Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 166
2) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 200 (fotnot)
3) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 202
4) Whitmont 1992, s. 204–205
5) Sharp 1993, s. 94
6) Edinger, Edward F (1991). Ego and Archetype. Shambhala. sid. 38
7) Sharp 1993, s. 43
8) Edinger, 1991 s. 39
9) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 209
10) Edinger, Edinger F (1991). Ego and Archeype. Shambhala. sid. 57ff

Persona

Persona [pəˈsəʊnə] av latinets persona {uttal: perrså´na} ‘person’. Ursprungligen beteckning på den roll som en skådespelare hade och den mask som han bar i skådespelet.
Carl Gustav Jung (1875-1961) knöt an till den ursprungliga betydelsen i latinet, när han med ‘persona’ menade den roll som varje människa spelar i en viss situation. Individen har sålunda en persona för varje roll eller funktion i sitt privata och sociala liv. Persona i dess olika gestaltningar förmedlar kontakten mellan jaget och omvärlden.

Enligt Jung är persona en arketyp i den meningen att förmågan att gestalta olika roller i olika sammanhang är en ursprunglig mänsklig förmåga.

Personan är således det ”jag” man uppvisar för andra,[1] ”lite överdrivet uttryckt … det som man faktiskt inte är, men som man själv vill vara och liksom andra tror att man är.”[2]. Personan är ofta en kompromiss mellan individen och hennes omgivnings förväntningar, i viss mening en idealiserad upplaga av en själv.[1] Är man en viss typ av person (arbetare, läkare, kunglighet, kändis) förväntas man i stora drag bete sig på ett visst sätt; så man kan säga att personan reflekterar den roll man förväntas spela,[3] men som man också ofta själv väljer att spela på grund av förväntningar, identifikation med den kollektiva normen, eller för att det helt enkelt gynnar en. Ofta identifierar man sig med sin persona, man tror att man är rollen man spelar; det gör att man förlorar kontakten med sig själv och distanseras från andra.[1] Även om personan riskerar negativa konsekvenser, är den i själva verket en nödvändighet för interaktion mellan människor i ett civiliserat samhälle och ingår i den sociala kompetensen.[1] Den som saknar en någorlunda välutvecklad persona riskerar att göra sig omöjlig i sociala sammanhang.[4]

Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 139ff
2) Jung, Carl Gustav (1992). Four Archetypes. Ark Paperbacks. sid. 57
3) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 179
4) Jung, Carl Gustav (1986). Jaget och det omedvetna. Wahlström & Widstrand. sid. 99-100

Kollektivt omedvetna

Kollektivt omedvetna ett begrepp infört 1916 av den schweiziske psykiatern och psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961) för att beteckna de sidor av psyket som är gemensamma för hela människosläktet i allas psykiska konstitution (på ett omedvetet plan), liksom vi har fysiska egenskaper gemensamma med alla andra människor.

Det kollektivt omedvetna avser det tänkta, psykologiska skikt vi föds med, som vi inte är medvetna om och heller aldrig varit medvetna om.[1] Det rör sig om strukturelement som förs vidare med arv. [2] Jämför med ”nedärvda” beteendemönster från naturens djurvärld. Detta särskiljer det kollektivt omedvetna från det personligt omedvetna, som innehåller bortglömt och bortträngt material,[1] det vill säga sådant som en gång var medvetet.

Det kollektivt omedvetnas produkter är arketyper, som kan manifesteras i personligt färgade arketypiska bilder i medvetandet [3], menar Jung. De ”är så lika myternas och sagornas strukturtyper att man måste betrakta dem som besläktade.”[2] J

ung utvecklade sin teori om det kollektivt omedvetna och dess arketyper, efter möte med ursprungsbefolkningar som aldrig varit i kontakt med varandra men som uppvisade liknande ”mytiskt” innehåll i riter och berättelser. Det kan jämföres med den vad den civila människan uppvisar i kultur, konst, religion, drömmar, visioner och där vi upprepar jämförbara och typiska beteendemönster.[4][5]

Med det kollektivt omedvetna avsåg Jung ett ”allmänmänskligt” näst intill gränslöst medvetande. Eftersom begreppet ändå gav upphov till feltolkningar övergick Jung till att använda begreppet objektivt psyke i slutet av sitt liv, respektive subjektivt psyke i stället för personligt omedvetet.[6]

Jung använde även vid ett par tillfällen termen suprapersonell (överpersonlig, överindividuell) om det kollektivt omedvetna. Det förklaras av som ett sätt att tänka, känna och värdera som finns oberoende av oss människor som individer och oberoende av våra olika individuella omedvetna delar av själslivet.

Han kallade det kollektivt omedvetna också för de dödas rike och var under en period intresserad av att på transpersonell väg upprätta kontakt med denna andra sida.

Jung uppmärksammde tanken om ett kollektivt omedvetna från en dröm som han hade 1909. Han drömde att han gick in i ett medeltida hus där det fanns många rum, korridorer och trappor som ledde såväl upp som ner. Han gick ner i ett valv och därefter ner i en källare och trodde att han kommit ner i byggnadens lägsta våning.

Plötsligt upptäckte han ett fyrkantigt hål i golvet och tog sig ner i det med en oljelampa i handen. Där nere kom han in i ett antikt rum, kanske från romartiden, och där fanns också ett hål i golvet så att han kunde se ner i ett rum som var fyllt av förhistorisk keramik, skelettdelar och dödskallar. Han upplevde att han gjort en stor upptäckt. Därefter vaknade han.

Efteråt upplevde han drömmen som allmän, objektiv, inte subjektiv, personlig. Han drog då slutsatsen att han upptäckt en värld som är överpersonlig, en värld som vi alla har del i som människor (fylogenetiskt) och inte individuellt (ontogenetiskt).

Att Jung tolkade sin dröm som han gjorde kan ha berott på att han redan var intresserad av en fylogenetisk psykologi som en motsvarighet till på den tiden aktuell forskning om de kroppsliga organens olika utformning under olika stadier i en arts utveckling (enligt rekapitulationsteorin).

Med denna dröm hade Jung inte endast fått idén till teorin om det kollektivt omedvetna. Han hade också kommit på en terapeutisk metod, som han kallade ”aktiv imagination” (tyska: aktive Imagination, imaginative Gestaltung, eng: active imagination) som består i att låta det egna fantiserandet löpa fritt i myternas, sagornas och de religiösa riternas och symbolernas värld.

Källa
Psykologiguiden Länk

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 185
2) Jung, Carl Gustav (1995). Arketyper och drömmar. Natur och Kultur. sid. 161
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 30
4) Sharp 1993, s. 91
5) Evans, Richard I (1979). Jung on Elementary Psychology. Routledge & Kegan Paul Ltd. sid. 65ff
6) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 29–30

Anima/Animus

C.G Jung benämnde mannens feminina mentala element för ”anima” och kvinnans maskulina mentala element för ”animus”.[1] Orden betyder själ eller ande. Enligt Jung är animus kvinnans manliga komponent av sin själ och anima är mannens kvinnliga komponent för sin själ”.[2][3]

Animus är de manliga aspekterna i kvinnan. Anima är på motsvarande sätt de kvinnliga aspekterna i mannens själ. Detta gör det möjligt för oss att uttrycka oss på olika sätt, att vara både mjuka och hårda om man så vill. I symbolen för teatern har vi den glada masken och den ledsna masken. Den som får bekräftelse och den som blir ratad. Här finns svaret på människans kluvenhet. Vi vill älska och känna kärlek och vi visar medkänsla på olika sätt. Samtidigt finns här avunden över att andra får uppmärksamhet och svartsjukan då man upplever sig övergiven och ratad. [4]

Det medvetnas identitet (eller inställning) kompenseras av det omedvetna.[5] Män som identifierar sig med sin maskulina sida tenderar att ha ett feminint färgat omedvetet, och kvinnor ett maskulint.[6] Det feminina respektive maskulina elementet eller ”kontrasexuella komplexet”[7] personifieras i drömmar, men också i andra intuitiva eller ”omedvetna” uttryck som i visioner och konst.[5] ”Mannens inre kvinna” respektive ”kvinnans inre man”, är färgade av ens erfarenheter av mor respektive far,[6] och tenderar att projiceras, på människor av motsatt kön särskilt i emotionella reaktioner som förälskelse.[8]

Referenser

1. Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 17ff
2. Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570 s. 195ff — ”…den inre inställningen betecknar jag som ‘anima’, som ‘själ’.”
3. Jung, Carl Gustav (1995). McGuire, William. red. Dream Analysis Part 1 – Notes of the Seminar given in 1928-1930. sid. 52. ””I have chosen to use the word anima to avoid all the trouble with the meaning of ‘soul’.””
4. Peratt, Börje (2011) Succébo sid 100
5. Jung 1993, s. 169–171
6. Jung, C. G. (2000). Aion. Natur och Kultur. sid. 30ff. ISBN 9127057852
7. Sharp 1993, s. 25
8. Jung, Carl Gustav (1981). Archetypes and the Collective Unconscious. Princeton University Press. sid. par. 141. ISBN 0691018332

Carl Gustav Jung

Carl Gustav Jung, född 26 juli 1875 i Kesswil i Thurgau, död 6 juni 1961 i Küsnacht i kantonen Zürich, var en schweizisk psykiater som gick i lära hos Sigmund Freud men som lämnade hans skola och bildade den analytiska psykologin. Jungs arbete har haft stort inflytande inte bara inom psykologin, utan även inom religion, litteratur och filosofi.

CG Jung inledde sin psykiatriska verksamhet på mentalsjukhuset Burghölzli, under Eugen Bleuler. Medan han arbetade där tog han kontakt med Sigmund Freud efter att ha läst dennes bok Drömtydning, 1906.[1] Detta ledde till ett intensivt samarbete fram till 1913. Jung kunde med sin psykiatriska bakgrund aldrig riktigt acceptera delar av Freuds psykoanalys,[2] och inte det som Jung uppfattade som Freuds dogmatiska hållning till sexualteorin.[3][4] Med boken Wandlungen und Symbole der Libido 1912 avvek Jung från psykoanalysen,[5] och brytningen blev kort därpå ett faktum. Många av de begrepp som Jung myntade för att beskriva människans psykologi har blivit allmänt kända och använda. Se Nyckelbegrepp

Ungdom och studier

Redan tidigt var Jung starkt upptagen av drömmar och fantasier men drogs som studerande till naturvetenskaperna, särskilt zoologin och geologin. Han hyste också ett starkt intresse för olika religioner samt för grekisk-romersk, egyptisk och förhistorisk arkeologi. Han blev medveten om kluvenheten i sina intressen och hans psykologiska teori kom i stor utsträckning att handla om överbryggande av sådana motsatser i människans psyke som tanke och känsla, intuition och varseblivning, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet, profant och religiöst.

Giftermål

Jung gifte sig med Emma Rauschenbach 1903. De var gifta livet ut och fick fem barn tillsammans. Emma Jung blev sedermera själv jungiansk analytiker och skrev boken Animus and Anima (engelsk titel).[6] Hon ägnade många år till att studera berättelserna om riddarna av det runda bordet och graalen. Efter hennes död färdigställde den framstående jungianen Marie-Louise von Franz hennes manuskript och publicerade det som The Grail Legend (engelsk titel).[7]

Jung som psykiater

Jung började sin bana som psykiater vid Burghölzikliniken i Zürich 1902. Han inledde sin forskning med att konstruera ett associationstest. Med hjälp av detta kunde han konstatera att många patienter hade svåra känslomässiga blockeringar i sitt tankeliv och att deras psykiska problem i många fall hade en inre mening.

1903 publicerade han sin doktorsavhandling, som på engelska har titeln On the Psychology and Pathology of So-Called Occult Phenomena. Ytterligare tre år senare, 1906, publicerade han Diagnostic Association Studies. Han skickade ett exemplar av boken till Sigmund Freud, vars teorier både han och Bleuler börjat intressera sig för. Det visade sig att Freud redan köpt boken.[8] Denna kontakt ledde till intensiv brevväxling, ömsesidig vänskap och stort intellektuellt utbyte.[9]

Den komplicerade relationen med Freud

Efter ett års korrespondens besökte Jung Sigmund Freud 1907. De ska ha samtalat oavbrutet i tretton timmar och blivit fascinerade av varandras intellekt.[10] Jung talade och skrev påföljande tid som en anhängare till Freuds psykoanalys. Han blev med Freuds stöd ordförande för International Psychoanalytical Association 1910. Freud såg Jung som sin eller psykoanalysens kronprins,[11]

Medan Jung fortsatte sitt psykiatriska arbete, och senare privatpraktiserande, med psykoanalytisk inriktning, växte idéer fram som han senare skulle definiera som det kollektivt omedvetna och dess arketyper, i korthet ärvda psykologiska grundstrukturer.  Freud motsatte sig detta spår och menade att det omedvetna endast innehöll bortträngt material och hade en huvudsakligen negativ kvalitet, medan det hos Jung växte teorier att det visserligen fanns en sådan del av psyket, men också någonting annat – material (idéer, bilder) som aldrig varit medvetna, och som in potentia var gemensamma för alla. Det blev allt mer uppenbart för Jung att han inte kunde fortsätta jobba ”i Freuds skugga”, eftersom Freud inte tolererade att få sina kärnbegrepp ifrågasatta.[12][13]

Brytning med Freud

Jungs bok Wandlungen und Symbole der Libido (aktuell engelsk titel Symbols of Transformation) publicerades 1912. Han uttrycker där idéer som går emot Freuds, och boken betecknar den intellektuella brytningen mellan Jung och Freud.[14] Ett antal missförstånd och en allt mer hätsk ton i korrespondensen (i synnerhet från Jungs sida) ledde till personlig brytning 1914.[15]

Vid sidan av det intellektuella samarbetet etablerades starka känslor mellan de två. För Jung blev Freud en fadersfigur, och Freud beskrev Jung som ”min adopterade äldste son”.[11] Det var ett skäl till att brytningen mellan dem blev utdragen och smärtsam, med efterföljande bitterhet och viss fientlighet.[16] Efter brytningen med Freud upplevde Jung att han blev allt mer isolerad, både professionellt och privat, eftersom hans freudianska kontaktnät tog avstånd från honom (liksom hans medicinska kontaktnät tagit avstånd från honom när han vänt sig till psykoanalysen). Under 1910-talet genomlevde han en kris, och hade vad han senare skulle kalla sin ”konfrontation med det omedvetna”. Han skrev och målade fantasier och visioner denna tid i ett band han kallade Den röda boken. Detta privata arbete publicerades inte förrän 2009.[17] Men materialet från denna period  skulle bli en källa att ösa ur under resten av hans liv, noterade Jung i sin självbiografi. Under den andra halvan av livet hade Jung en privatpraktik och publicerade texter huvudsakligen om det omedvetnas psykologi. Han var mycket produktiv och hans samlade verk uppgår till 20 volymer.[18] Han dog den 6 juni 1961 i Küsnacht, efter en kort tids sjukdom.

Den analytiska psykologin

Under de år som följde utformade Jung den analytiska psykologin, en beteckning som var avsedd och fick till effekt att markera ett avståndstagande från Freuds psykoanalys. I stället för att sönderdela psyket genom analys, var det hos Jung fråga om att studera psyket i de olika former det framträdde. Han var inriktad på psykosyntes, som innebar psykets förmåga att skapa enhet och sammanhang i känslornas och tankarnas virrvarr.

Jung försökte på olika sätt förstå och komma till rätta med känsloladdade drömmar och fantasier. Han gav därmed idén till den speciella form av psykoterapi som tar sin utgångspunkt i och ofta består i mobilisering av bildsviter inför den inre synen.

Introversion och extraversion

Från slutet av 1910-talet fram till sin död skrev Jung ett stort antal arbeten (efter hans död samlade i 18 volymer). Det första större arbetet, Psykologiska typer, kom ut 1921. I detta införde han det sedermera fruktbara motsatsparet inåtvänd (introvert) och utåtvänd (extravert, extrovert). Han framställde där också en teori om att det är fyra psykiska funktioner som i olika kombinationer hos den enskilde präglar vårt sätt att uppleva och reagera: tänkandet, kännandet, förnimmandet och intuitionen.

Nyckelbegrepp

Länkar till tio termer som är mer eller mindre kända och förknippade med Jung. Många av dessa används i vardagligt tal.

Referenser

  1. Donn, Linda (1989). Freud och Jung: vänskapen som brast. Hammarström & Åberg. Libris 7653949. ISBN 9176381242, s. 77–78
  2. Jung, Carl Gustav (1989). Mitt Liv. Whalström & Widstrand. sid. 142. ISBN 9146147780. ”… i fråga om förträngningens innehåll … kunde jag inte ge Freud rätt. Han ansåg som orsak till förträngningen det sexuella traumat, och det tillfredsställde mig inte. Från min praktik kände jag talrika neurosfall där sexualiteten spelade en underordnad roll …”
  3. Jung, Carl-Gustav (1989). Mitt Liv. Wahlström & Widstrand. sid. 144. ISBN 9146147780
  4. Gay, Peter; Edgardh Margareta (1990). Freud. Bonnier. Libris 7247174. ISBN 91-34-51020-6, s. 217^ .
  5. Jung, C. G. , (1953-1983). The collected works of C.G. Jung. Pantheon Books. ISBN 9780691018164. OCLC 40661
  6. Emma., Jung, (1985, 1981). Animus ; and, Anima. Spring Publications. ISBN 0882143018. OCLC 7722220.
  7. Emma,, Jung, (1998). The grail legend (2nd ed). Princeton University Press. ISBN 0691002371. OCLC 39256214.
  8. Freud, Sigmund, (1979). The Freud-Jung letters : the correspondence between Sigmund Freud and C.G. Jung (Abridged ed.). Pan Books. ISBN 0330258915. OCLC 59861037.
  9. Gay 1990, s. 215ff
  10. Gay, Peter, (1989). Freud: a life for our time. Papermac. ISBN 0333486382. OCLC 20416467.
  11. Ellenberger, Henri F., (1970). The discovery of the unconscious; the history and evolution of dynamic psychiatry. Basic Books. ISBN 0465016723. OCLC 68543.
  12. Jung 2007
  13. Freud, Sigmund, (1994). The Freud-Jung letters : the correspondence between Sigmund Freud and C.G. Jung. Princeton University Press. ISBN 0691036438. OCLC 29756942.
  14. Donn 1989, s. 170
  15. Donn 1989, s. 178ff
  16. Gay, Peter, (1988). Freud : a life for our time (1st ed). Norton. ISBN 0393025179. OCLC 16353245.
  17. Jung, C. G. , The red book = Liber novus (First edition). ISBN 9780393065671. OCLC 317919484.
  18. ”The Collected Works of C. G. Jung”

Källor

Psykologiguiden
Jung: a biography. Little, Brown. Libris 9138932. ISBN 0-316-85434-4
Donn, Linda (1989). Freud och Jung: vänskapen som brast. Hammarström &
Freud. Bonnier. Libris 7247174. ISBN 91-34-51020-6
Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6
Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570
Jung, C.G.; Jaffé, A. (2007). Mitt liv: minnen, drömmar, tankar. Natur och kultur. Libris 10390560. ISBN 9789127112902
Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1
Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6