Suffragettrörelsen

Emmeline Pankhurst, född Goulden 15 juli 1858 i Manchester, död 14 juni 1928 i London, var en brittisk politisk aktivist och ledare för suffragettrörelsen
Suffragettrörelsen hade sin stora utbredning i början av 1900-talet i framför allt Storbritannien. Rörelsen grundades av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar. Suffragetterna kom att i desperation utmana männens förnekande av deras rösträtt i en gatudemonstration som slogs ned med våld

”Den 18 november 1910 samlades 300 suffragetter utanför det brittiska parlamentet för att demonstrera för kvinnors rätt att rösta. Efter många år av fredliga försök till förändring då hungerstrejk möttes med tortyrliknande tvångsmatning och kvinnor häcklades, misshandlades och fängslades för sin kamp, hade suffragetterna tröttnat.

Just denna dag var avgörande. Suffragetternas organisation WSPU hade valt att sluta stödja hungerstrejk och fönsterkrossning för då ett nytt lagförslag förhandlades, the Conciliation Bill. Lagförslaget skulle ge vissa (välbärgade) kvinnor rösträtt och sågs som en början till allmän kvinnlig rösträtt, men det lades ner.

Frontfiguren Emmeline Pankhurst sa:

“Om lagförslaget, trots våra ansträngningar, dödas av regeringen, då… måste jag säga att det är slut på stilleståndet.”

Därför inleddes protestmarschen den 18 november då 300 kvinnor gick till Parliament Square. De var inte förberedda på det bemötande de skulle få. Polisen och civila män mötte dem med aggressivt motstånd när de försökte ta sig in i parlamentet. Vittnesmål berättar om hur poliserna slog de kvinnliga demonstranterna, vred om deras armar, knäade dem och trakasserade dem sexuellt. Fler än 100 suffragetter arresterades, många skadades och två kvinnor dog.

Trots att Pankhurst slutligen tilläts inträda i parlamentet vägrade premiärminister Asquith att möta henne. Händelsen blev känd som Black Friday.” Idag firad med låga priser. Rösträtt för kvinnliga medborgare i Storbritannien över 30 år infördes 1918 och för kvinnor över 21 år 1928. Länk

Annonser

Magna Charta

Magna Charta (enligt korrekt latin Magna Carta, ”det stora fördraget”)[1] kallas det avtal som 1215 slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna men det hade stor betydelse för alla medborgare och är ett dokument som inspirerat till idag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till konventioner om mänskliga rättigheter.

”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.”[2]

Petition of Rights (1628) var ett uttryck för medborgerliga fri och rättigheter och  kom att tillsammans med Magna Charta ses som grunden till Englands parlament. I skrivelsen hävdades 4 principer:

  1. Inga skatter får åläggas utan parlamentets godkännande.
  2. Ingen undersåte får fängslas utan att orsaken anges.
  3. Inga soldater får inkvarteras hos medborgare.
  4. Krigslagar får inte användas i fredstid.

I Sverige var det Magnus Ladulås lag från 1280 Alsnö stadga som gav frälset sina första rättigheter mot kungens makt. Här stadgades även hårda straff för brott mot mötesfrid.

Se även

  • Bill of Rights
  • Alsnö stadga

Referenser

  1. ^ Lundberg, Björn, red (2012). ”Magna Charta-original värt många miljoner”. Allt om Historia (2): sid. 5. ISSN 1653-3224.
  2. ^ ”Clause 39” (på engelska). The Magna Carta Project.   ”No free man is to be arrested, or imprisoned, or disseised, or outlawed, or exiled, or in any other way ruined, nor will we go against him or send against him, except by the lawful judgment of his peers or by the law of the land.”