Extravert – Introvert

Enligt Jungs typologi, presenterad i Psychologische Typen 1921,[1] har människor två huvudattityder eller föredragna sätt att orientera sig. Den ena ”typen” (extravert eller i dag uttryckt som extrovert) är huvudsakligen orienterad efter yttre objekt, och den andra (introvert) huvudsakligen efter det inre subjektet.[1] Detta är enligt Jung inte inställningar man väljer, utan snarare föds med eller utvecklar mycket tidigt.[2] Den extraverte personen tenderar att vara mer aktiv, obekymrad och tillmötesgående, medan den introverte tenderar att vara mer passiv, försiktig och reserverad. [2] En extravert person lever på sätt och vis genom andra,[3] men för den introverte är de egna känslorna och tankarna det viktigaste.[4] I vardagligt tal brukar ”introvert” numer användas för att beskriva en sluten, socialt oförmögen och hämmad person, som en negativ egenskap i motsats till det mer positivt laddade ordet ”utåtriktad”. Men även om en introvert person visst kan vara sluten, etc., var det inte så Jung tänkte sig begreppet; utan en introvert typ är helt enkelt mer iakttagande än deltagande, och tenderar att värdera sin egen bedömning som mer avgörande än andras för att förstå världen.[5] Jung själv, som av samtida beskrevs som ”‘ständigt aktiv [med] en snabb hjärna’ … ‘dominerande till sitt temperament’ … laddad av ‘vitalitet och skratt'”[6], menade sig själv vara introvert,[7] en självuppfattning som mycket väl skulle kunna vara motstridig enligt Jung [7] och då innebär det att Jung uppmärksammar Freuds skugga medan Freud försöker framhäva en Persona som inte helt stämmer med verkligheten.

KOMMENTAR: Idag finns andra förklaringar till extrovert och introvert. Situationen och olika omständigheter kan påverka därför är karaktären inte låst utan kan påverkas och påverka sig själv. Se exempelvis situationsanpassat ledarskap och Livskompassmodellen (Peratt).

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 13ff
2) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 70 — ”Redan från födseln står det ganska klart vilken inställningstyp [introvert eller extravert] en människa tillhör …”
3) Sharp, Daryl, (1991). Jung lexicon : a primer of terms & concepts. Inner City Books. ISBN 0585118442. OCLC 44960605Sharp 1993, s. 35
4) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 65–66
5) Hark 1997, s. 115
6) Gay, Peter; Edgardh Margareta (1990). Freud. Bonnier. Libris 7247174. ISBN 91-34-51020-6, s. 216
7) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 30

Annonser

Skuggan

Skuggan, Engelska: the shadow [ðə ˈʃædəʊ] Tyska: der Schatten.

Enligt den schweiziske psykologen och psykiatern Carl Gustav Jung (1875-1961) är skuggan en grundläggande arketyp. Det är en skuggbild av oss själva och kan betraktas som en motsats till vårt medvetna jag, vår ”Persona”.

Persona svarar för det utåt sett korrekta beteendet i sociala sammanhang, det som vi vill kännas vid, enligt ordets grundbetydelse, en teatermask. Persona tar form i våra olika roller som man eller kvinna, ung eller gammal, kompis och yrkesmänniska.

Skuggan är i stället den delen av oss som vi helst inte vill kännas vid men som ändå förföljer oss lika envist som skuggan av vår kropp när vi rör oss i solskenet.

Skuggan består av känslor och drifter som vi stävjar i våra olika sociala roller och i vardagligt samspel med andra människor. I den finns också arketyper som hämnaren, martyren, vampen, förföraren, teman som förföljer oss och på ett omedvetet plan inverkar på vårt sätt att tänka, känna och agera.

I skuggan finns mycket av vårt egentliga jag, förtryckt och förvrängt av vår Persona som är inriktad på anpassning till omvärldens krav och förväntningar. Det är därför en moralisk livsuppgift för vårt jag att hantera motsättningarna i vårt sätt att gestalta våra liv och låta vår individualitet komma till uttryck, en process som Jung kallade individuationen.

Det måste dock ske i en utdragen process så att inte de mörka sidorna i vårt jag tar överhand utan gradvis integreras med Persona, det medvetna jaget och självet.

Vårt medvetnas jag tenderar att identifiera sig med de sidor av oss själva som vi (och andra) gillar, och de aspekter av vår personlighet som vi inte vill veta av trängs i högre eller lägre utsträckning bort, och denna närmast oundvikliga process formar vår ”skugga”.[1] På så vis är skuggan i viss mening en motpol till personan, som allmänt sett är den anpassade och uppskattade sidan av oss själva.[2] Detta huvudsakligen [3] bortträngda innehåll bildar en mer eller mindre omedveten komponent eller ett komplex som Jung alltså kallade ”skuggan”. [2] Jung valde denna term eftersom dess innehåll göms undan i mörkret dit medvetandets ljus inte når.[4] Liksom annat omedvetet innehåll tenderar vi att projicera skuggan, och anklaga andra för de möjligen klandervärda egenskaper vi själva har men inte vill kännas vid.[5] I drömmar personifieras skuggan ofta av personer av samma kön som drömmaren, som framträder som föraktfulla, fientliga, kanske primitiva.[5] Jung menade att det är ”en terapeutisk nödvändighet … att det medvetna konfronterar sin skugga.” [6]

Källa
Psykologiguiden

Referenser
1) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 144
2) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 48
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 170
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. sid. 49
5) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 213
6) Jung, Carl Gustav (1989). Mysterium Coniunctionis. Princeton University Press. sid. 365

 

Självet

Självet är i Carl Gustav Jungs mening psykets reglerande centrum och samtidigt personlighetens helhet.[1] (När ordet används i denna mening skrivs det vanligtvis med stor begynnelsebokstav, för att särskilja det från ordet ”själv” i allmänhet.[2]) Det är ”arketypen för helhet”,[1] och som arketyp är begreppet enligt Jung ”bara potentiellt empiriskt och i viss mån ett antagande”.[3] I drömmar och motsvarande omedvetna uttryck framträder Självet som exempelvis en vis gammal man, en stjärna eller som helhetssymboler (cirkel och fyrkant, etc.).[3] En central del av individuationsprocessen är att upprätta en relation mellan jaget (medvetandet) och Självet; i viss mening kan man säga att det är individuationsprocessen.[4] Så länge en människa är omedveten om sin inre dynamik tenderar hon att vara i händerna på den.[5] Omedvetna komponenter som anima/animus, skuggan och Självet utgör en komplexitet,[6] och ”differentiering” blir nödvändig för att sortera ut innehållet och upprätta en medveten relation till de inre komponenterna,[7] som på sätt och vis alla är uttryck för Självet.[8] Enligt den inflytelserike jungianen Edward Edinger kan alla psykologiska problem med alienation (yttre och inre) hänföras till förlorad kontakt med denna inre, ordnande princip.[8] Först när kontakten mellan jaget och Självet återupprättas kan individuationen fortskrida, vilket ”helar” personen (i dubbel bemärkelse, dvs. även gör den mer ”hel”[9]) och skänker en känsla av mening till tillvaron.[10]

Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 166
2) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 200 (fotnot)
3) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 202
4) Whitmont 1992, s. 204–205
5) Sharp 1993, s. 94
6) Edinger, Edward F (1991). Ego and Archetype. Shambhala. sid. 38
7) Sharp 1993, s. 43
8) Edinger, 1991 s. 39
9) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 209
10) Edinger, Edinger F (1991). Ego and Archeype. Shambhala. sid. 57ff

Persona

Persona [pəˈsəʊnə] av latinets persona {uttal: perrså´na} ‘person’. Ursprungligen beteckning på den roll som en skådespelare hade och den mask som han bar i skådespelet.
Carl Gustav Jung (1875-1961) knöt an till den ursprungliga betydelsen i latinet, när han med ‘persona’ menade den roll som varje människa spelar i en viss situation. Individen har sålunda en persona för varje roll eller funktion i sitt privata och sociala liv. Persona i dess olika gestaltningar förmedlar kontakten mellan jaget och omvärlden.

Enligt Jung är persona en arketyp i den meningen att förmågan att gestalta olika roller i olika sammanhang är en ursprunglig mänsklig förmåga.

Personan är således det ”jag” man uppvisar för andra,[1] ”lite överdrivet uttryckt … det som man faktiskt inte är, men som man själv vill vara och liksom andra tror att man är.”[2]. Personan är ofta en kompromiss mellan individen och hennes omgivnings förväntningar, i viss mening en idealiserad upplaga av en själv.[1] Är man en viss typ av person (arbetare, läkare, kunglighet, kändis) förväntas man i stora drag bete sig på ett visst sätt; så man kan säga att personan reflekterar den roll man förväntas spela,[3] men som man också ofta själv väljer att spela på grund av förväntningar, identifikation med den kollektiva normen, eller för att det helt enkelt gynnar en. Ofta identifierar man sig med sin persona, man tror att man är rollen man spelar; det gör att man förlorar kontakten med sig själv och distanseras från andra.[1] Även om personan riskerar negativa konsekvenser, är den i själva verket en nödvändighet för interaktion mellan människor i ett civiliserat samhälle och ingår i den sociala kompetensen.[1] Den som saknar en någorlunda välutvecklad persona riskerar att göra sig omöjlig i sociala sammanhang.[4]

Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 139ff
2) Jung, Carl Gustav (1992). Four Archetypes. Ark Paperbacks. sid. 57
3) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 179
4) Jung, Carl Gustav (1986). Jaget och det omedvetna. Wahlström & Widstrand. sid. 99-100

Kollektivt omedvetna

Kollektivt omedvetna ett begrepp infört 1916 av den schweiziske psykiatern och psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961) för att beteckna de sidor av psyket som är gemensamma för hela människosläktet i allas psykiska konstitution (på ett omedvetet plan), liksom vi har fysiska egenskaper gemensamma med alla andra människor.

Det kollektivt omedvetna avser det tänkta, psykologiska skikt vi föds med, som vi inte är medvetna om och heller aldrig varit medvetna om.[1] Det rör sig om strukturelement som förs vidare med arv. [2] Jämför med ”nedärvda” beteendemönster från naturens djurvärld. Detta särskiljer det kollektivt omedvetna från det personligt omedvetna, som innehåller bortglömt och bortträngt material,[1] det vill säga sådant som en gång var medvetet.

Det kollektivt omedvetnas produkter är arketyper, som kan manifesteras i personligt färgade arketypiska bilder i medvetandet [3], menar Jung. De ”är så lika myternas och sagornas strukturtyper att man måste betrakta dem som besläktade.”[2] J

ung utvecklade sin teori om det kollektivt omedvetna och dess arketyper, efter möte med ursprungsbefolkningar som aldrig varit i kontakt med varandra men som uppvisade liknande ”mytiskt” innehåll i riter och berättelser. Det kan jämföres med den vad den civila människan uppvisar i kultur, konst, religion, drömmar, visioner och där vi upprepar jämförbara och typiska beteendemönster.[4][5]

Med det kollektivt omedvetna avsåg Jung ett ”allmänmänskligt” näst intill gränslöst medvetande. Eftersom begreppet ändå gav upphov till feltolkningar övergick Jung till att använda begreppet objektivt psyke i slutet av sitt liv, respektive subjektivt psyke i stället för personligt omedvetet.[6]

Jung använde även vid ett par tillfällen termen suprapersonell (överpersonlig, överindividuell) om det kollektivt omedvetna. Det förklaras av som ett sätt att tänka, känna och värdera som finns oberoende av oss människor som individer och oberoende av våra olika individuella omedvetna delar av själslivet.

Han kallade det kollektivt omedvetna också för de dödas rike och var under en period intresserad av att på transpersonell väg upprätta kontakt med denna andra sida.

Jung uppmärksammde tanken om ett kollektivt omedvetna från en dröm som han hade 1909. Han drömde att han gick in i ett medeltida hus där det fanns många rum, korridorer och trappor som ledde såväl upp som ner. Han gick ner i ett valv och därefter ner i en källare och trodde att han kommit ner i byggnadens lägsta våning.

Plötsligt upptäckte han ett fyrkantigt hål i golvet och tog sig ner i det med en oljelampa i handen. Där nere kom han in i ett antikt rum, kanske från romartiden, och där fanns också ett hål i golvet så att han kunde se ner i ett rum som var fyllt av förhistorisk keramik, skelettdelar och dödskallar. Han upplevde att han gjort en stor upptäckt. Därefter vaknade han.

Efteråt upplevde han drömmen som allmän, objektiv, inte subjektiv, personlig. Han drog då slutsatsen att han upptäckt en värld som är överpersonlig, en värld som vi alla har del i som människor (fylogenetiskt) och inte individuellt (ontogenetiskt).

Att Jung tolkade sin dröm som han gjorde kan ha berott på att han redan var intresserad av en fylogenetisk psykologi som en motsvarighet till på den tiden aktuell forskning om de kroppsliga organens olika utformning under olika stadier i en arts utveckling (enligt rekapitulationsteorin).

Med denna dröm hade Jung inte endast fått idén till teorin om det kollektivt omedvetna. Han hade också kommit på en terapeutisk metod, som han kallade ”aktiv imagination” (tyska: aktive Imagination, imaginative Gestaltung, eng: active imagination) som består i att låta det egna fantiserandet löpa fritt i myternas, sagornas och de religiösa riternas och symbolernas värld.

Källa
Psykologiguiden Länk

Referenser
1) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570, s. 185
2) Jung, Carl Gustav (1995). Arketyper och drömmar. Natur och Kultur. sid. 161
3) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 30
4) Sharp 1993, s. 91
5) Evans, Richard I (1979). Jung on Elementary Psychology. Routledge & Kegan Paul Ltd. sid. 65ff
6) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 29–30

Individuation

Individuation är en mognads- eller utvecklingsprocess, som är central i Jungs arbeten.[1] Jung sammanfattar: ”Individuationen är allmänt talat den process genom vilken individuella varelser formas och differentieras, särskilt utvecklingen av den psykologiska individen som en varelse åtskild från den allmänna och kollektiva psykologin.” Genom att psykologiskt särskilja, eller differentiera sig från den kollektiva normen, utvecklas den individuella personligheten.[2] Det innebär inte att ta avstånd från normen[3] eller att utestänga världen, utan snarare att ”införliva världen” och bli medveten om ens Själv i förhållande till världen.[4] Denna mognadsprocess handlar också om att medvetandegöra och i viss mening integrera delar av ens hittills omedvetna innehåll som anima/animus, Självet och skuggan, för att uppnå en högre grad av psykologisk helhet och balans.[5] Individuation har ett större syfte än enskilda specifika mål, det är ”vägen som är målet”.[6]

Referenser
1) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6
2) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570 s. 156–157
3) Jung 1993, s. 158
4) Jung, Carl Gustav (1988). On the Nature of the Psyche. Ark Paperbacks. sid. 136
5) Jung, Carl Gustav, et al. (1995). Människans och hennes symboler. Forum. sid. 160ff
6) Jung, Carl Gustav (1996). Själen och döden – om individuationen. Natur och Kultur. sid. 284

Psykologiska komplex

Komplex [kəmˈpleks, ˈkɒmpleks] av latinets complexus {kåmmplex´uss} ‘omslingring’; com- {uttal: kåmm} ‘med’ + flectere {uttal: fläckt´ere} ‘fläta’.
Här i adjektivets betydelse av hög komplexitet (oberäkneligt och svårt att få grepp om). Komplex betyder även inom psykologin ömsesidig påverkan.
Theodor Ziehen myntade termen för psykologiska sammanhang år 1898.[1]
Alfred Adler (1870-1937) gjorde komplexbegreppet allmänt känt genom sin teori om mindervärdeskomplex.
Carl Gustav Jung (1875-1961) menade att komplexen bildas kring djupt rotade allmänmänskliga upplevelser av för individen problematisk art. Det lade grunden till hans teori om psykiska komplex och ledde till användandet av fysiologiska registreringar av den typ som senare kallats lögndetektorn.
Sigmund Freud (1856-1939) använde termen komplex sammansatta med uttalade problem som kastrationskomplex, oidipuskomplex, faderskomplex, katastrofkomplex.

Ett komplex är enligt Jung en känslobetonad ”klunga” idéer och bilder, som huvudsakligen är omedveten och mer eller mindre autonom.[1][2] Komplex bildas i det personligt omedvetna till följd av ofta negativa erfarenheter i barndomen och kan hämma den personliga utvecklingen.[1] De har detta till trots en arketypisk kärna;[2] till exempel, erfarenheterna av ens moder bildar ett personligt moderskomplex, men karaktäriseras av den opersonliga modersarketypen.[1] På så vis kan komplexen sägas vara emotionellt färgade skärningspunkter mellan yttre erfarenheter och inre förväntningar. Barnet har inre förväntningar på sin förälder och om dessa inre förväntningar inte levs upp till eller än värre får negativa responser kommer barnets besvikelse att färga av sig på dess mentala tillstånd. Alltid när ett komplex aktiveras följer någon form av affekt.[2] Alla har komplex, det är naturliga beståndsdelar i det personligt omedvetna.[2] Effekterna av komplex är ofta oönskade (hämningar, irrationella reaktioner, tvångsmässigt beteende, etc.) men svåra eller omöjliga att kontrollera.[2] Att bli medveten om de omedvetna komplex som ger ”neurotiska symptom” är en central del av jungiansk behandling.[3] Komplex personifieras i drömmar och fantasier, de fungerar över huvud taget som ett slags delpersonligheter.[4] Därav kallade Freud drömmen för ”kungsvägen till det omedvetna”. [5]

Referenser
1) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6 s. 130ff
2) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1 s. 93ff
3) Whitmont, Edward C. (1992). Symbolernas värld: den jungianska psykologins grunder. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 8369836. ISBN 91-7075-007-6, s. 276
4) Stevens, Anthony (1990). Jung: Hans liv och verk. Gedins Förlag. s. 37
5) Freud, Sigmund (1996) Drömtydning, Natur & Kultur.