Neofascism – Nyfascism

Neofascism, fascistinspirerad politisk rörelse som uppstod i Europa decennierna efter fascismens nederlag under andra världskriget.

Liksom tidigare fascistiska rörelser innebär neofascism extrem nationalism, motståndare till liberal individualism, attack mot marxistiska och andra vänsterideologier, hyllar rasism och främlingsfientliga övergrepp och främjar populistiska högerextrema ideologiska och politiska inriktningar. I motsats till ursprungsfascisterna har emellertid neofascister flyttat rasistproblematiken från vänster och judar till icke-europeiska invandrare och särskilt muslimer. Man framhärdar inte militär erövring av andra stater utan gör stora ansträngningar för att framstå som demokratiska och ”mainstream”. National Front i Frankrike leddes fram till 2011 av Jean-Marie Le Pen och senare av sin dotter, Marine Le Pen, och Liberal-Demokratiska Partiet i Ryssland, som leddes av Vladimir Zhirinovsky, benämns ofta som neofascistiska.

Fastän fascismen i stor utsträckning diskrediterades i Europa i slutet av andra världskriget grundades fascistinspirerade rörelser i flera europeiska länder i slutet av 1940-talet. Liknande grupper skapades också utanför Europa, främst i Latinamerika, Mellanöstern och Sydafrika. I likhet med sina fascistiska föregångare föreslog de tidiga ”neofascisterna” militant nationalism och auktoritära värderingar och porträtterade sig som beskyddare av traditionell nationell kultur och religion och förhärligade våld och militärt hjältemod.

Neofascistiska partier skiljer sig dock från tidigare fascistiska rörelser i flera viktiga avseenden, många av dem har att göra med de djupa politiska, ekonomiska och sociala förändringarna som ägde rum i Europa under de första decennierna efter krigets slut. Emedan fascisterna anklagade bolsjevikernas, liberalerna och judarna för landets problem kom neofascisters att fokusera på folk från Mellanöstern och icke-europeiska invandrare från Asien och Afrika. Istället för ”lebensraum” kämpade de för ”stadsutrymme”, som i Tyskland innebar konflikter över statligt subventionerade bostäder tillägnade invandrare. Med ökande urbanisering kom också ett skifte i valbaserna för fascistorienterade rörelser och betydelsen av lantlig romantik (”blod och jord”) försvann ur neofascistisk politisk retorik. Slutligen minskade den gradvisa acceptansen bland västeuropeiska myndigheter och man krävde att neofascistpartier skulle göra en insats för att visa sig som demokratisk och ”mainstream”. Några neofascister inkluderade även ord som ”demokratiska” och ”Liberal” i namngivningen av deras rörelser. De flesta neofascister övergav de tidigare fascistiska partiernas yttre tecken, såsom paramilitära uniformer och romerska saluter, och många uttryckte sig fördömande av fascistisk politik eller förnekade att deras partier var fascistiska.

Notera denna omvandling, 1996 varnade Roger Eatwell:

”Akta dig för män och kvinnor som bär smarta italienska kostymer: färgen är nu grå, materialet är skuren för att passa tiden, men målet är fortfarande makt. … Fascism är på rörelse igen, även om dess mest sofistikerade former har lärt sig att klä sig för att passa tiden.

På liknande sätt beskrev historikern Richard Wolin dessa rörelser som ”design-fascism ”. [1]

Utveckling efter år 2000

Under 2000-talet har höger och neofascistiska rörelser i Västeuropa ökat i popularitet delvis på grund av en stor tillströmning av muslimska invandrare och genom fortsatt ilska mot Europeiska unionen (EU) i Storbritannien. I Tyskland vann 2017 det högerextrema partiet ”Alternativ för Tyskland” (Alternativ für Deutschland; AfD), som hade antagit en öppen anti-islamisk plattform, nästan 13 procent i riksdagsvalet och det följande året blev man det näst mest populära politiska partiet i Tyskland, efter kristdemokraterna.

Samtidigt ledde en våg av högerpopulism i USA 2016 till det oväntade valet av den republikanska presidentkandidaten Donald J. Trumps. Hans kampanj riktade ett fientligt fokus mot muslimska och mexikanska invandrare. Trump lovade att avbryta invandring från muslimska länder på grund av hotet om terrorism; Att bygga en mur längs landets södra gräns för att förhindra illegal invandring av mexikaner och att utvisa alla 11 miljoner papperslösa invandrare i landet, varav majoriteten var från Latinamerika. Bland Trumps anhängare var vita supremacister (Altright) – Ku Klux Klan-självbeskrivna såsom ”vita nationalister”, och neo-nazister, ingen av dessa mötte något motstånd eller kritik från Trump tvärtom han twittrade med symboler som visade att han stod på deras sida. [2] Faktum är att medlemmarna i dessa grupper blev mer utåtriktade när Trumps kampanj fick fart och framför allt efter valet i november, med viss rättfärdigad tro att deras idéer äntligen fick en plats inom den ordinarie politiska diskursen. I omedelbar efterdyning av Trumps val och under det första åren av hans presidentskap rapporterades kraftigt ökade hatbrott mot minoriteter, inklusive Latinamerikaner, Muslimer och judar.

Efter slutet av andra världskriget hade fascismens ledare antagit olika termer för att beskriva sig som ”inte alls fascistiska eller neofascistiska,” men som visade egenskaper från historiska fascistiska rörelser och regimer. Bland de etiketter som tillämpades om dem blev ”kvasi-fascistiska”, ”proto-fascistiska”, ”semi-fascistiska” och ”gräns-fascistiska”. Forskare var överens om att Trump själv sannolikt inte var en fascist eller neofascist. Ändå var Trump utan tvekan en gränsfascist, i den mån som hans beteende och attityder liknade de historiska fascistiska ledarnas i vissa avseenden. Dessa likheter innefattade förakt för demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen, demagogi, appellerande till rasism, kvinnoförakt, incitament till mobbing och våld, attacker på pressens legitimitet och etablerade institutioner och exploatering av offer för syndabockretorik. Länk

Sverige
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), förbjuden i Finland, är en uttalad nazistisk rörelse med också neofascistisk profil. [3]

Sverigedemokraterna har kritiserats för en fascistisk bakgrund. Forskning och Framsteg har intervjuat forskare inom ämnen som statsvetenskap, sociologi och historia och ställt följande fråga: I debatten kallas ibland Sverigedemokraterna för fascister/nyfascister. Är det en rimlig benämning – eller finns det bättre? Den sammanvävda slutsatsen menar att SD inte är fascistiskt även om de i vissa sammanhang anses befinna sig i gränslandet. Ett utsnitt av dessa intervjuer nedan: [4]

– SD är i mina ögon ett nationalistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt parti, men till skillnad från fascistpartier har partiet inte antytt annat än att de vill verka inom demokratins ram, med demokratiska metoder (Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet)

– Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism. Partiets program har inte ett innehåll som är förenligt med något så när stringenta definitioner av fascism. (Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa)

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, är expert på högerextremism. Hon har bland annat skrivit böckerna Hakkorset och Wasakärven, Nazismen i Sverige och Med sökarljuset på vitmaktrörelsen. – ”SD är enligt min uppfattning en ideologisk blandform av en rad olika strömningar som tillsammans skapade SD. En del är fascister, via Nysvenska rörelsen, en del är högerradikala via Sveriges Nationella Förbund. Så vi har en ärkereaktionär strömning, samt populister i form av alla de lokala och regionala populistpartier som de åt upp under 1990-talet. Dessutom finns en ursprunglig gren som kom från besvikna avhoppare från S och C och slutligen senare avhoppade från KD och M. Dessa skapade något vi egentligen inte har en bra term för ännu, menar Heléne Lööw.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är kritisk till fascismetiketten: – ”Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt.”

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, författare till boken Gillar vi olika? och expert på högerextrema partier:
– ”Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.” [4]

Källor och referenser

1) Neofascism-The postwar period to the end of the 20th century Länk
2) Extremhögern – Trump – Tjänarinnans berättelse Länk
3) Finland förbjuder Nordiska Motståndsrörelsen! Humanism & Kunskap Länk
4) Fascister eller inte – vad anser forskarna?. Forskning & Framsteg Länk