Altruism, oegennytta, osjälviskhet, självuppoffring är grunden för livets förmåga att överleva. Ju mer organiserat och utvecklat desto högre former av altruism och desto mer markerat i den biologiska funktionen och de fysiska organen. Att ge di och erbjuda en spene till ungen är en fysisk manifestation av altruismen.
Det är således tveksamt att förära denna universella altruism som enbart en mänsklig egenskap.
I naturen återfinns blandformer av omhändertagandet av ungarna. I fågelvärlden ser vi livslånga parförhållandens som hos storkar och albatross som tillsammans föder upp, skyddar och utbildar sina ungar. Det finns också fåglar där där den ena föräldern efter äggläggning överger boet och den andre övertar hela processen från kläckning till att ungen blir flygfärdig för ett eget liv. Ibland står fadern ensam för detta arbete.
Bland däggdjuren kan vi se hur flera vuxna tar hand om och skyddar varandras barn som hos vildhundar och surikater.
När det gäller självuppoffring och att utsätta sitt eget liv för fara för att skydda andra individer kan sådana beteenden påstås vara instinktiva till skillnad från medvetna men vi kan inte säkerställa hur denna psykologiska process ser ut förutom att funktionen innebär att utsätta sin egen trygghet, hälsa och sitt liv för andra. Och det finns många exempel från djurens värld där man skyddar, varnar och slåss för varandra även utan att det finns ett fysiskt släktskap eller ens rasgemenskap.
Hos många organismer finns ett samarbete som åtminstone kortsiktigt saknar egennytta. Men där samarbetet kan gynna släktets överlevnad. En apunge som inte får närhet, kärlek och tröst dör av depression. En sådan föräldralös unge kan adopteras av en annan hona/hane och få deras stöd. Således är empati som ett altruistiskt uttryck en del av livet och inte enbart mänskligt.
Hos människan kan altruismen ibland formuleras som humanism men givet att det senare begreppet förvanskats av en antihumanistisk ideologi blir denna synonym vansklig.
Det mänskliga beteendet förutom omhändertagande av barn, sjuka och oförmögna uttrycks i generositet som innebär att ge utan att förvänta sig få något i gengäld, naturligtvis ser vi också här självuppoffringar att hjälpa människor i fara eller att dela sin sista brödbit med en svältande.
Ytterligare ett beteende som anses vara altruistiskt är att hålla igen sin egen uppfattning eller vilja till förmån för en annans. Det kan också ses som att ”välja sina strider”.
Vetamera 