Humanistisk psykoterapi har målet är att frigöra människan från oönskade emotionella reaktioner, korrigera inlärda missuppfattningar om vem man är och/eller vad man bör, och till sist att våga leva sitt liv i enlighet med sina innersta önskningar och mål för att nå självförverkligande.
En förändringsprocessen kan leda till:
1/ en stabil känsla av tillfredsställelse med hur ens liv utvecklas,
2/ en bestående känsla av meningsfullhet i ens vardag
3/ en varaktig psykisk balans och välmående.
Att uppnå sina önskningar och mål krävs ett medvetet, konsekvent arbete i en noggrant definierad riktning. I en terapeutisk process innebär det att klienten granskar olika sidor av sig själv för att kunna uppmärksamma vilka drag som trängts undan och varför vissa dominerar som kanske inte ens är konstruktiva. Syftet är att finna och bruka de som är gynnsamma för ens utveckling och som ger en tillfredsställelse där man kan acceptera sig själv.
Humanistisk psykoterapi kännetecknas av två grundläggande egenskaper dels humanistisk människosyn och dels humanistiskt förhållningssätt. Humanistisk psykoterapi kan således ses som ett paraplybegrepp för olika, ibland helt skilda, terapeutiska tekniker som samtliga utgår från den humanistiska psykologins värderingar och teori och där terapeuten utövar ett humanistiska förhållningssätt som handlar om att ge klienten ett fokus av medkänsla och förståelse.
Psykologen Carl Rogers anses ha tagit fram de gemensamma förhållningssätten hos de humanistiska terapeuterna. Rogers har utarbetat, beskrivit och lanserat den nya terapeutiska hållningen inför patienter som han även kallade klienter. I motsats till den psykoanalytiska skolan har Rogers rekommenderat att bemöta patienterna direkt, aktivt och transparent, eller med andra ord: öppet, uppriktigt och med full acceptans, vilket så småningom har fått namnet ett klientorienterat eller humanistiskt förhållningssätt. I mångt och mycket påminner det om en medveten Coaching som blev populär på 2000-talet. Kritiken mot coaching är att många gav sig in i detta med stor tilltro till egen förmåga men utan psykologisk utbildning eller terapeutisk kompetens.
Maslows teoretiska och Rogers mer praktiskt inriktade insatser revolutionerade dåtidens psykoterapi och ledde till en explosion av nya arbetsmetoder. De länge helt dominerande psykoterapierna – behavioristisk beteendeterapi (BT) och freudiansk psykoanalys – fick på 1960-, 70-, och 80-talen en uppsjö av psykoterapeutiska nykomlingar.
Psykologerna upptäckte då tänkandets förändringskraft. Å andra sidan började man också arbeta med känslorna. En del behandlare introducerade hemuppgifter inriktade just på känsloupplevelser. Andra gick i Jungs spår och öppnade för drömanalys och för tolkning av sa kallade andliga erfarenheter. De flesta började se människor som helhetsprojekt med specifika mål och mening. Många upptäckte en väsentlig terapeutisk potential i människans nutids- och framtidsorientering. Begreppen ‘ansvar’ och ‘val’ blev enormt viktiga.
De nya metoderna utvecklades framför allt i USA och i Europa: Adler och senare Rogers började tidigt experimentera med grupper vilket senare inspirerade många andra, t ex inom gestaltterapi och transaktionsanalys. Den första kognitiva terapin skapades av psykolog Albert Ellis som då kallade sin metod rationell-terapi (RT). Först några år senare kom den hos oss mer kända kognitiv-terapin av Aaron Beck (KT). Båda ansatserna har resulterat i många kognitivterapi-varianter, inklusive kognitiv beteendeterapi (KBT).
Till de mest progressiva psykoterapeuter som på 60- och 70-talen utarbetade nya terapeutiska metoder i enlighet med den humanistiska psykologins principer hör utöver de redan nämnda: psykiater och psykolog Milton Erickson, psykolog Rollo May, psykiater Fritz Pearls, psykolog Laura Pearls, nyadlerianer Salvador Minuchin, Virginia Satir och Paul Watzlawick samt psykiater Ronald Laing.
Till de relativt nyaste psykoterapimetoderna, som har utvecklats i den humanistiska psykologins anda hör neurolingvistisk programering (NLP) och dialektisk beteendeterapi (DBT).
Många ser numera personlighetsutveckling som en väg inte bara till större välbefinnande men även till bättre hälsa.
Vetamera 