Kinesisk medicin

Kinesisk medicin har en flertusenårig tradition och empiri. Kinesisk medicin tros ha sitt ursprung i Shangdynastin (1500–1040 f.Kr.). Till en början trodde man att sjukdomarna berodde på döda släktingar som ville hämnas på de levande. Den shaman som skulle bota den sjuke gjorde det genom att försöka driva ut de onda andarna. Den kinesiska medicinen utvecklades parallellt med detta trossystem med olika behandlingsmetoder och medicinalväxter.

Vetenskap och empiri

De kinesiska läkarna arbetade empiriskt vetenskapligt och dokumenterade människokroppen och vilken effekt olika traditionell folkmedicin kunde ha för olika åkommor. På detta sätt växte en omfattande vetenskapligt kontrollerad kunskap fram. [1]

Enligt egen uppfattning säger man sig ha ett holistiskt synsätt, till skillnad från västvärldens industrimedicin där människokroppen dissekeras och behandlas av specialister. vilket innebär att man sällan ser till hela människan.

Kinesisk medicin kan jämföras med Hippokratisk medicin vars utgångspunkt är att inte bara behandla sjukdomens symptom utan att istället hitta den verkliga orsaken till symptomen, vare sig det är på det fysiska planet eller det psykiska. Sjukdomar och olika besvär uppstår enligt den kinesiska medicinen p.g.a. obalanser som yttrar sig i olika former av sjukdomstillstånd.

Den kinesiska forskaren Youyou Tu fann en folkligt baserad malariakur under Vietnamkriget som hon sedan utvecklade i kliniska studier till en malariamedicin för vilken hon fick Nobelpris i medicin 2015. [2]

Discipliner

• • Akupunktur: Behandling med nålar som sätts på vissa punkter som ofta ligger utefter kroppens s.k. meridianer. Behandlingen syftar till att förbättra flödet av qi. Ibland används också värme genom att bränna örten gråbo (moxa) för att förstärka nålarnas effekt. På kinesiska är akupunktur och moxabränning (moxibustion) sammankopplade på ett naturligt sätt. Det kinesiska ordet för akupunktur är nämligen zhēnjiŭ som består av tecknen för både nål (zhēn) och bränna (jiŭ). Det finns vetenskapliga studier som bevisat att akupunktur faktiskt fungerar och därför är det en populär behandlingsform även i västvärlden. I Kina förekommer det ibland att man använder akupunktur som smärtlindring vid operationer för det är mycket billigare än västerländsk medicin. Akupunktur kan bl.a. också verka smärtlindrande efter en operation samt vid huvudvärk och tandvärk. Det kan även ha effekt vid illamående, oro, panikattacker, sömnproblem och högt/lågt blodtryck. Biverkningarna är mycket få.
  • Örtmedicin: Behandling med olika örter för att förbättra flödet av qì i kroppen. Det finns tusentals olika örter som används och ibland tillsätts också mineraler och djurdelar i örtblandningarna. Örtmedicin används ofta vid bristsjukdomar samt vid problem med matsmältning, underliv och hud. Kyla och hetta är också viktiga begrepp inom örtmedicinen. Örterna kan också samverka och motverka varandra. Detta är något som en örtspecialist känner till. Man bör därför inte själv blanda örter för effekten kan vara mycket stark och kan bli giftiga vid överdosering. I Kina är en örtblandning framtagen av en örtspecialist och den är individuellt anpassad och baserad på diagnosen. Patienten får själv koka ihop ett te på örterna genom att följa de medföljande anvisningarna. Det finns också standardiserade örtblandningar i form av piller och kapslar. Några av de mest kända kinesiska örterna är ginseng och gingko biloba.
  • Qìgōng: Andningsövningar med långsamma rörelser. Ordet består av tecknet qì som betyder luft eller andning, och gōng som betyder utförande eller arbete. Flera olika stilar har utvecklats och inriktningen kan vara mer mot meditation eller mot kampsport. I Kina utövas qìgōng ofta av äldre människor som är ute tidigt på morgonen i parkerna.

Den kinesiska medicinen  kallas av Wikipedia för alternativmedicin trots att det i Kina är en vetenskapligt och empiriskt uppbyggd medicin.

Referenser
1) https://www.kinas.se/medicin/

2) ”Traditionell kinesisk medicin ledde till Nobelpris”, Epoch Times, 7 okt 2015 Länk