”Viking”- begreppet från fornordiskan, víking, antas härstamma från att nordmän slog sig samman, ofta i ett antal båtar och begav sig sjövägen ut på mer eller mindre äventyrlig upptäcktsfärd. Tack vare sina grundgående och mycket sjövärdiga skepp och båtar bemästrade man i stort sett alla slags vatten från havets sjögång till grunda vikar till åar och floder och dessa båtar benämndes följaktligen vikingskepp eller vikingaskepp.
En indikation på att ”viking” haft en inriktning på plundringståg och härnad är ett utdrag ur Egil Skallagrimssons saga: ”Björn var stor farman, tidtals var han i viking, tidtals på köpfärder.”[3] I Islänningasagorna användes ordet ”viking” i uttrycket ”dra i viking”. Med sina grundgående skepp kunde nordmännen ta sig djupt in mot strand och överraska byar och plundra dessa och även kidnappa särskilt kvinnor och barn.
Den uppländske författaren Jan Fridegård antyder i sin novelltrilogi Trägudars land hur huvudfiguren Holme rövades från ”andra sidan” (Polen, Baltikum, Finland ?) av vikingar till en ö i Mälaren. Detta är gestaltat av Börje Peratt i kortfilmen ”Barnet från havet” Vimeolänk.
På svenska runstenar finns ordet ”viking” nämnt från 900-talet och på danska runstenar från 1000-talet. Det används för såväl färder i öst som i väst. På en runsten i Uppland Bro kyrka (U 617) berättas det om en Assur, som skall ha varit ‘landvärnare mot vikingar’, som alltså härjade i Östersjön. I beteckningen ‘härfärd över havet’, används det på en av stenarna i Västra Strömonumentet i Skåne, daterad till slutet av 900-talet: ”Fader lät dessa runor hugga efter sin broder Asser, som fann döden nordpå i viking”. Ett annat exempel är Gårdstångastenen 2 om några som var ”vida kända i viking”. Det finns också några fall där ‘viking’ står i betydelsen ‘sjörövare’ eller ‘sjökrigare’. Ordet ”Viking” uppträder även som egennamn eller tillnamn på runinskrifter, till exempel på Tyke Vikings sten vid Växjö domkyrka. Detta tyder på att ordet kunde ha en positiv innebörd.
I isländska sagor används beteckningen norroenir menn (”norröna män”) för att beteckna Nordens befolkning. En sammanfattande term på svenska är nordmän. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter finns berättelser om människors liv under vikingatiden.
Referenser
1) Gunilla Larsson, 2007 Ship and Society : Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden Länk
2) Videodokumenterat av Börje Peratt vid genomförande i Roslagen.
3) Egil Skallagrimssons saga: Gunnlaug Ormstungas saga. Stockholm: Fabel. 1989. sid. 72. Libris 7668174. ISBN 91-7842-100-4
4) Larsson,_Mats_G1999″ class=”book”>Larsson, Mats G (1999). Svitjod – Resor till Sveriges ursprung. Atlantis. sid. 192. ISBN 91-7486-421-1
Vetamera 