One case validation, är ett vetenskapligt begrepp myntat av Börje Peratt för att fastställa att det kan räcka med ett exempel för att bevisa och acceptera en företeelse.
Oftast förringas enstaka händelser som anekdotisk bevisföring vilket handlar om att någon berättar vad man har sett men man saknar bevis, eller bevisen är inte tillräckliga. Vid ”one case validation” gäller därför oftast att föremålet för påståendet är faktiskt närvarande och uppvisbart. Om man skulle plocka upp ett storsjöodjur från en sjö där många säger sig ha sett det så blir det således ”one case validation”.
När urbefolkningen i i Afrika hävdade att det fanns en människoliknade hårbeklädd varelse i bergen så ansåg de vita att detta var uttryck för ”infödingarnas” vidskeplighet. 1846 observerades gorillan av den amerikanske missionären Wilson. Inte ens ett foto räckte för att bevisa arten. Släktet beskrevs vetenskapligt 1853 av Isidore Geoffroy Saint-Hilaire men möttes av trovärdighetsproblem. Till Europa överfördes den första levande gorillan redan 1861, men det var en unge och den förevisades som schimpans i England. Först när von Koppenfels 1874 sköt en vuxen gorilla och kunde visa upp den accepterades den i västvärlden som ett eget apsläkte. Då hade urbefolkningen således observerat och känt till djuret långt tidigare.
Vetamera 