I slutet av 1800-talet var humanismens filosofi en upplysningstidens hörnsten. Från tron på en universell moralisk kärna av mänskligheten följde det att alla människor är i sig fria och likställda. För liberala humanister som Immanuel Kant var den universella lagen av förnuft en vägledning mot total frigörelse från någon form av tyranni. [3]
Humanismens värdegrund innebär tolerans, öppenhet och respekt för vars och ens livsåskådning vilket ligger till grund för FNs konventioner om mänskliga fri- och rättigheter. Humanismen menar att den enskilda individen själv får ta ställning i frågor som rör ideologi och trosuppfattning. Humanismen är på det sättet odogmatisk.
Bakgrund
Historiskt antas Humanismen ha sitt ursprung i antikens Grekland och i Kina där den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius) tankar om jämställdhet och balans mellan man och kvinna fick stor spridning för 2500 år sedan.
I Grekland var det flera filosofer och läkare som lade grunden till en humanistisk syn, inte minst läkekonstens fader Hippokrates [1] [2] och Askleipos som sedermera blev gudaförklarad.
Humanism hade initialt både ett filosofiskt och ett vetenskapligt förhållningssätt. ”Humanitas” härstammar från antika Greklands stoicism som förkunnade att medborgarna (dock inte slavarna) är jämlika. Jämför med FN´s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna artikel 1:
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Jämför med USA´s självständighetsförklaring:
”Alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.”
Den process som lett fram till deklarationer som gäller allas rätt till frihet inleddes skriftligen kanske för 1700 år sedan då den romerska fältherren Scipios nedtecknade grymheterna och de orättfärdigheter som ledde fram till slavarnas kamp för frigörelse.
Biskopen Aurelius Augustinus (354 – 430) som föddes i nuvarande Algeriet skrev ”De civitate Dei” (Guds stad) där han fördömde krig och mord och satte människans liv före allt annat.
Sokrates ansåg att människor måste lära sig att tänka självständigt för att kunna utveckla goda värderingar i livet. Konfucius menade att samhällets uppgift var att arbeta för allas bästa i motsats till diktatoriska härskare vars drivkraft var att sko sig på befolkningen.
Den unitariska kyrkan (Unitarianism) utvecklade tanken om sekulär humanism som står för att man bör hålla isär tro och vetenskap men att båda är likvärdiga och bör respektera varandra.
Humanismen under upplysningstiden
Den livssyn som präglade renässansens och upplysningens författare under 1700-talet brukar betecknas humanism. Den återuppstod redan i Italien på 1400-talet, som en pånyttfödelse av antikens ideal.
Kyrkans ställning försvagades, konstnärer och intellektuella drev fram en större tankefrihet än tidigare. Upplysningstänkande var starkast inom borgarståndet som vid den här tiden var missnöjda med den begränsade politiska makten. Författare som Cervantes (Don Quijote, två delar: 1606 och 1615), Jonathan Swift (Gullivers resor, 1726) och Voltaire (Candide, 1759) kritiserade missförhållanden i samhället. Vanliga måltavlor var kyrkan, adeln och kungamakten. Detta utmynnade så småningom i den franska revolutionen 1789, då också ståndssamhället och kungamakten i Frankrike avskaffades. Swift som var irländare skrev också pamfletten Ett anspråkslöst förslag (A modest proposal, 1729). Redan här ser vi den ideologiska bakgrunden till IRA och irländarnas kamp under 1900-talet mot den brittiska adelns herravälde över Irland.
Renässanshumanisterna var inga ateister. De var religiösa men ville minska kyrkans makt vilket utgör bakgrunden till sekulär humanism.
Kommande århundradena blev humanism en hörnsten i upplysningen. Från tron på en universell moralisk kärna följer att alla människor är i sig fria och lika. För liberala humanister som Kant innebar den universella lagen en frigörelse från varje form av tyranni.
Men de som stärktes av detta var främst medelklassen, borgarna de som ägde företag och fabriker. Kapitalets makt. Fortfarande led stora grupper i samhället av orättvisor. Humanismen tycktes trots den politiska frigörelsen inte råda bot mot detta.
Humanismen idag
Humanismen är en antiauktoritär filosofi som betonar behovet av förnuft och frihet och ett nödvändigt behov av empati för andra människor till grund för våra värderingar.
Den humanistiska moralen bedömer olika handlingar utifrån den effekt handlingen får för andra människor.
En humanist utgår från att meningen med livet ligger i att möta våra mänskliga behov: intellektuella, känslomässiga och andliga.
Kritik
Antihumanismen har kapat begreppet humanism viket innebär att begreppet får stå för raka motsatsen till humanism. Främsta representant för denna förvillande hållning är i Sverige Förbundet Humanisterna och dess internationella organisation är IHEU. Den svenska organiserade antihumanismen har ett förlag ”Fri tanke” länkat till Vetenskapsakademien som i praktiken lanserar dogmatisk och pseudovetenskaplig hållning och begränsar människans rätt till fri tanke och åsiktsbildning.
Rätten till sitt eget liv – hörnstenen i Humanismen är grundläggande för FN´s konventioner och basen i mänskliga rättigheter. Varken religion, politik, familj, skola eller samhällets institutioner får kränka denna lagstadgade grund. Andligheten är humanismens hjärta. I den finns styrkan att välja, förmågan att tro och viljan att leva som är mycket mer än att bara överleva. (Börje Peratt, Succebo 2011)
Referenser
1) Nedtecknat pergament av Hippokrates ed (Wikicommons)
Vetamera 