Antihumanism

Louis Pierre Althusser skrev
Från Kapitalet till Marx’ filosofi

Antihumanism (eller anti-humanism) har sin bakgrund i ideologisk, politisk, filosofisk föreställning med rötter i marxistisk filosofi: Louis Pierre Althusser, Edmund Husserl och ateistisk existentialism: Martin Heidegger,  och står i kritiskt förhållande till den traditionella humanismen med dess förhållande till moral, synen på människan som andlig varelse och mänskliga rättigheter.

I slutet av 1800-talet var humanismens filosofi upplysningstidens hörnsten. Från tron ​​på en universell moralisk kärna av mänskligheten följde det att alla människor är i sig fria och likställda. För liberala humanister som Immanuel Kant var den universella lagen av förnuft en vägledning mot total frigörelse från någon form av tyranni. [1]

Kritik av humanism som överdrivet idealistisk framfördes under 1800-talet av filosofer som Friedrich Nietzsche för honom var humanismen ingenting annat än ett tomt talesätt [2] – en sekulär version av gudstro. Max Stirner uttryckte en liknande position i sin bok The Ego and Its Own, publicerad flera decennier före Nietzsches arbete. Nietzsche hävdar i Zur Genealogie der Moral (Moralens anor) att mänskliga rättigheter existerar endast som ett medel för de svaga att begränsa de starka; som sådan underlättar de inte frigörandet av livet, utan förnekar det. [3]

Den unga Karl Marx betraktas ibland som en humanist [4] i motsats till den mogna Marx som blev mer kraftfull i sin kritik av mänskliga rättigheter som idealistiska eller utopiska. Marx ansåg att mänskliga rättigheter var en produkt av den avhumanisering som hans egen teori var avsedd att motsätta sig. Med tanke på att kapitalismen tvingar individer att uppträda på ett egoistiskt sätt, står de i ständig konflikt med varandra och har således rätt att skydda sig själva. Sann emancipation, hävdade han, kunde bara komma genom etableringen av kommunismen, som avskaffar det privata ägandet av alla produktionsmedel. [5]

Under 20-talet utmanades människans syn som rationellt autonoma av Sigmund Freud, som trodde att människor i stor utsträckning drevs av omedvetna irrationella önskningar. [6]

Martin Heidegger betraktade humanismen som en metafysisk filosofi som tillskriver mänskligheten ett universellt väsen och privilegier över alla andra former av existens. För Heidegger innebar humanismen ett medvetandet som lägger lock på filosofin som sitt eget paradigm, vilket leder till en subjektivism och idealism som måste undvikas. Heidegger liksom Hegel före honom, förkastade Kants begrepp om autonomi, och påpekade att människor var sammanflätade i ett medvetande av sociala och historiska varelser. Heidegger behåller likväl trådar både till humanism och existentialism trots hans ansträngningar att avstå från både i sitt humanistiska brev (1947). [7]

Antihumanismens grundidé

”Bortsett från att det är nödvändigt för människor att engagera sig i produktiva relationer med andra människor och med sin omgivning för att producera sina existensmedel, finns det inget [specifikt] mänskligt vare sig i natur eller väsen.”

Detta är kärnan i Althussers ”anti-humanistiska” position. Stanford encyclopedia of philosophy

Antihumanismens uttryck
Internationella Humanistunionen (IHEU)
Antihumanismens föreningar
Nyateister
Pseudoskepticism
Pseudiker

Antihumanismens historik

Antihumanismen har sitt ursprung inom marxismens men har även rötter i andra till synes motsatta ideologier såsom fascism och extremliberalism.

Fascismens antihumanistiska ursprung

Friedrich Nietzsche (1844-1900) är en filosof, som betonade viljans betydelse. Han räknas ibland till den ateistiska existentialismen men skiljer sig från exempelvis Sartre genom synen på viljan. Satre betonade ansvaret och menade att människonaturen skulle vara vår essens och att denna essens också skapas av oss själva genom våra val.

Enligt Nietzsche är värdebegreppen endast fiktioner och saknar  objektiv grund. Människan anammar den moral som är gynnsam. Inställningen att värdena inte motsvaras av något faktiskt, objektivt, brukar kallas värdenihilism. I verket Bortom gott och ont (Jenseits von Gut und Böse, 1886) undersöker Nietzsche begreppen genom historien och urskiljer motsatta moraliska ståndpunkter:

Herremoralen, som menar att den gode är den ädle, framstående och högsinnade och den onde den som är föraktlig.

Slavmoralen, som värdesätter sympati, ödmjukhet och kärlek till nästan, medan styrka och självständighet ses som förkastliga egenskaper.

Nietzsche menade att genom kristendomen segrar slavmoralen, vilket leder till att flockmentaliteten gynnas och individen, den som vill vara herre över sitt eget liv, förkvävs.

För Friedrich Nietzsche var humanism inget annat än en sekulär version av theism. Han hävdar att de mänskliga rättigheterna är ett medel att försvaga och att begränsa den starka. De förnekar snarare än underlättar frigörelse.

Nietzsche ser viljan till makt som tillvarons drivkraft. Övermänniskan bejakar denna vilja genom att leva fullt och utan förbehåll och ängslan och utan att förlita sig på ett liv efter döden (postexistens).

Jagets illusion om kontrollen av intellektet. Språket blir ett filter genom vilket människan förstår världen och bruket av personliga pronomen första person singularis ”jag” ger individen den falska föreställningen om att kunna kontrollera sitt tänkandet. Detta är en falsk föreställning eftersom tänkandet och besluten till stor del är omedvetna (jmf Freud). Nietzsche ansåg också att människan i praktiken är ett djur, styrt av sina drifter och instinkter.

Nietzsches tankegångar kom att utnyttjas av totalitarismen främst fascismen i Italien och nazismen i Tyskland.

Socialismen och antihumanism

Under 1900-talet växte en ny materialistisk och rationell rörelse fram med starka rötter inom marxism och socialism. Den marxistiske filosofen Louis Pierre Althusser föredrog begreppet ”antihumanism” om denna speciella idéströmning, eftersom han inte kunde se att marxismen var förenlig med humanismens ideal. Han presenterar och förklarar antihumanism i ett verk om Marx, där han tar avstånd från begrepp som ”mänskligt värde”, vilket han tillskriver en borgerlig tankevärld.

Parallellt med den politiskt/ideologiska avståndstagande till humanism växte också ett vetenskapligt avståndstagande fram i en filosofisk naturalism grundad i naturvetenskapens positivistiska förhållningssätt. Innebörden är att: Alla observationer kan och bör förklaras med naturliga orsaker, de förklaringar som inte kan föras dit är abstraktioner som bör betraktas som förvillelser. Samhället bör koncentrera sig på att rationellt och metodiskt rensa ut religionen.

Man drar slutsatser om den högsta nyttan som skulle ge det högsta goda vilket kritiserades av G.E. Moore (moralfilosof) som det naturalistiska misstaget (1903, Principia Ethica). Det moraliska dilemmat förklaras i att det som är av godo för den ena behöver inte vara det för en annan.

Centralt i antihumanism är en auktoritär ideologi som vill bestämma över människor livsåskådning och trosföreställningar. Begrepp som ”den mänskliga naturen” bör avvisas. Andlighet och människans existentiella frågor kring meningsfullhet och Gud anses vara irrelevanta för förståelse av människan. Mänskliga rättigheter anses vara en abstraktion med motsatt verkan för människan i samhället. Detta ligger till grund för nyateismen och den rigiditet som givit upphov till pseudoskepticism. [1]

Antihumanistisk kritik mot humanismen

Det urskiljer sig under 1800- och 1900-talet två uppenbarligen motsatta ståndpunkter nämligen försvaret för den unika individen och dess frihet och å andra sidan försvaret för kollektivets makt över individen. Detta leder till motsättningar som kommer att  vävas samman i antihumanismen där marxismen och kommunismen förenas i ateismen och naturalismen.

Karl Marx (1818-1883) kritiserade politisk frigörelse som den uttrycktes i form av humanism och mänskliga rättigheter. Han såg istället dessa rättigheter som ett tecken på den avhumanisering den var tänkt att motverka. Kapitalismen tvingar människor att bete sig egoistiskt  och utsätter sig ständigt för konflikt. Mänskliga rättigheter blir då enligt Marx ett sätt att skydda kapitalismen och inte människorna. Sann frigörelse, hävdade han, kunde bara komma genom inrättandet av kommunismen, som avskaffar det privata ägandet av alla produktionsmedel. Marx ansåg de mänskliga rättigheterna som idealistiska och utopiska. Marx ansåg också att begreppet ”mänskligheten” är en overklig abstraktion. Även ”rättigheterna” är då abstrakta liksom den rättvisa och jämlikhet de avses skydda. I praktiken möjliggör de enligt Marx istället extrema ojämlikheter. Slutsatsen blir att han jämställer humanism med religion nästintill också som ett opium för folket. (Karl Marx, Kapitalet, 1867)

Martin Heidegger (1889-1976) betraktade humanismen som en metafysisk filosofi som tillskriver mänskligheten en universell essens och privilegier framför alla andra former av existenser. Han ansåg att humanismen blev ett paradigm för filosofin, som tog över medvetandet något som orsakade en oundviklig och destruktiv subjektivism och idealism. Heidegger avvisade Kants begrepp om autonomi och människans nödvändiga självständighet och hävdade istället att människor är beroende av kollektivet och den kultur de växer upp i som sociala varelser. Heidegger formulerade sitt avståndstagande från humanism i ”Brev om humanism” (1947).  Han ansåg att humanismen hör hemma i en modern subjektsfilosofisk tradition och är grundad i metafysiken inte i verkligheten.

Louis Pierre Althusser (1918-1990) skriver så här (Från Kapitalet till Marx’ filosofi):

”Jag skulle vilja hävda, att marxismen ur teoretisk synvinkel inte är mera historicism än den är en humanism (jfr För Marx, s.224 ff.); att humanism och historicism i många fall vilar på samma ideologiska problematik; och att marxismen, teoretiskt, på en och samma gång och i kraft av den vetenskapliga brytning som grundar den, är en antihumanism och en antihistoricism. Strängt taget borde jag säga a-humanism och a-historicism. Jag använder alltså medvetet denna dubbla negativa formulering (antihumanism, antihistoricism), för att ge full kraft till förklaringen om en öppen brytning, en brytning som inte alls är särskilt behändig utan tvärtom ganska sträv att svälja. Jag använder alltså denna dubbla negativa formulering istället för en enkel privativ form. Ty den senare formen är inte tillräcklig för att tillbakavisa det humanistiska och historicistiska angrepp, som ständigt hotar marxismen sedan fyrtio år tillbaka i vissa kretsar.”

Antihumanismen tar över humanismen

Problemet med begreppet antihumanism var att det inte gick hem vare sig hos människor eller i politiken. Det blev nödvändigt att istället göra om humanismen med antihumanismens innehåll, syften och mål.

Den brittiska rasbiologen Julian Huxley (1887-1975) och marxisten Paul Kurtz (född 1925) professor i filosofi vid State University, USA försökte tidigt lägga beslag på det positivt laddade begreppet humanism. De förvandlade humanismen till en ateistisk naturalism eller ”vetenskaplig humanism”. Julian Huxley såg en möjlighet i att utnyttja humaniströrelsen för sina idéer. Syftet med att kapa humaniströrelsen var att inrätta en världsregering:

”We look to the development of a system of world law and a world order based upon transnational federal government.”

Julian Huxley tog initiativ till ”The International Humanist and Ethical Union” IHEU bildat 1952 och genom att Huxley också hade bildat UNESCO redan 1945 och var dess generalsekreterare åren 1947-49, fick rörelsen direkt inflytande i FN. Man kan redan här se en agenda som skulle komma att mynna ut i dagens ateistiska naturalister under den felaktiga beteckningen humanister. [8]

En religion är i huvudsak en inställning till världen som helhet. Således kan evolutionen till exempel vara en så kraftfull princip att samordna mäns övertygelser och förhoppningar som Gud var i det förflutna. Sådana idéer ligger till grund för de olika formerna av rationalism, den etiska rörelsen och den vetenskapliga humanismen. (Från detta förvandlar Julian Huxley begreppet till enbart humanism eller ”Modern humanism”:)

”Humanism: En inställning som sätter människan och hans tankar i förgrunden. Modern humanism, undanröjer traditionell kristendom och kännetecknas av sin tro på människors makt att skapa sin egen framtid, kollektivt och personligt. (Julian Huxley Citat)

Vid denna tid fanns inte ateism inskriven i rörelsens program. Julian Huxleys teser kom dock att handla om att undanröja religion, andetro och Gudstro, hinder som ansågs vara i vägen för ”sann vetenskap” och en ny världsordning. Här förklarades biologisk evolution och arvshygien avgörande för människans framtid.”… den faktiska elimineringen av de lägsta och mest degenererade typerna,”… ”De lägsta skikten reproducerar sig för fort därför … får de inte ha alltför enkel tillgång till understöd och sjukvård så att man inte förhindrar det naturliga urvalet som gör det lätt att avla barn eller få dem att överleva, lång arbetslöshet bör därför vara en grund för sterilisering.” (Julian Huxley, The uniqueness of Man, 1941)

Paul Kurtz blev ordförande i Humanistunionens styrelse bildade skeptikerföreningen CSICOP och skulle bli Huxleys vapendragare i den slutliga omformningen mot en ren ateistisk agenda.

I och med kapningen av  Humanist Manifesto och ersättandet av dess innehåll med version II, 1973 (författad av Kurtz) blev kampen för ateism och mot religion själva utgångspunkten för rörelsens verksamhet. I detta ingick att infiltrera strategiskt viktiga institutioner i samhället, liksom att annektera motståndarnas begrepp och slagord.
Här föddes skeptikerrörelsen som skolades att attackera andlighet och gudstroende. Kurtz blev också den som anstiftade kritiken mot och förföljelsen av det paranormala och han skrev A Skeptic’s Handbook of Parapsychology (1985).

Den engelska tidningen New Humanist (2011) har en rubrik på framsidan som säger: ”Du har rätt att bli trakasserad och vi har rätten att trakassera dig!”

Denna text sammanfattar antihumanismen huliganliknade aktioner och förföljande av människor med avvikande åsikter eller livsåskådningar.

Den oheliga alliansen

Liberalister och marxister förenas i en till synes ohelig ateistisk allians som kom att kallas nyateism. Det tidigare målet för antihumanismen som var kampen mot storkapitalet erbjuder nu istället bundsförvanter vilket blir tydligt i samverkan med läkemedels- och livsmedelsindustrierna. Det är  till en del en pragmatisk utveckling då flera forskare (lierade med antihumanistiska föreningar)  är beroende av finansiering som man får från storkapitalets håll. Ett resultat ser vi i hur de antihumanistiska föreningarna  (I Sverige VoF och Förbundet Humanisterna) medverkade i och marknadsförde svininfluensakampanjen för att läkemedelsbolagen skulle kunna sälja vaccin. [2]

Referenser

1) J. Childers/G. Hentzi eds., The Columbia Dictionary of Modern Literary and Cultural Criticism (1995) sid. 95-6
2) Tony Davies, Humanism (1997) sid. 37
3) ”Chapter III §14”. On the Genealogy of Morality. Tyska: Zur Genealogie der Moral.
4) Marxist Humanism
5) Karl Marx On the Jewish Question (1843)
6) Peter Gay, Freud (1989) sid. 449
7) Martin Heidegger, ”Letter on Humanism” (1947) reprinted in Basic Writings :What becomes of the Human after Humanism? 
8) Growth of Ideas. The evolution of thought and knowledge. Ed. Sir Julian Huxley, 1965, sid. 99, 336.

Källor

1) Näthat toppen på isberget Del 9 – Vetenskapsakademin nyateismens forum

2) Svininfluensa spreds av förvillare

Annonser

7 reaktioner till “Antihumanism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s