Persona [pəˈsəʊnə] av latinets persona {uttal: perrså´na} ‘person’. Ursprungligen beteckning på den roll som en skådespelare hade och den mask som han bar i skådespelet.
Carl Gustav Jung (1875-1961) knöt an till den ursprungliga betydelsen i latinet, när han med ‘persona’ menade den roll som varje människa spelar i en viss situation. Individen har sålunda en persona för varje roll eller funktion i sitt privata och sociala liv. Persona i dess olika gestaltningar förmedlar kontakten mellan jaget och omvärlden.
Enligt Jung är persona en arketyp i den meningen att förmågan att gestalta olika roller i olika sammanhang är en ursprunglig mänsklig förmåga.
Personan är således det ”jag” man uppvisar för andra,[1] ”lite överdrivet uttryckt … det som man faktiskt inte är, men som man själv vill vara och liksom andra tror att man är.”[2]. Personan är ofta en kompromiss mellan individen och hennes omgivnings förväntningar, i viss mening en idealiserad upplaga av en själv.[1] Är man en viss typ av person (arbetare, läkare, kunglighet, kändis) förväntas man i stora drag bete sig på ett visst sätt; så man kan säga att personan reflekterar den roll man förväntas spela,[3] men som man också ofta själv väljer att spela på grund av förväntningar, identifikation med den kollektiva normen, eller för att det helt enkelt gynnar en. Ofta identifierar man sig med sin persona, man tror att man är rollen man spelar; det gör att man förlorar kontakten med sig själv och distanseras från andra.[1] Även om personan riskerar negativa konsekvenser, är den i själva verket en nödvändighet för interaktion mellan människor i ett civiliserat samhälle och ingår i den sociala kompetensen.[1] Den som saknar en någorlunda välutvecklad persona riskerar att göra sig omöjlig i sociala sammanhang.[4]
Referenser
1) Sharp, Daryl (1993). Jungiansk ordbok. Centrum för jungiansk psykologi. Libris 7598381. ISBN 91-7075-049-1, s. 139ff
2) Jung, Carl Gustav (1992). Four Archetypes. Ark Paperbacks. sid. 57
3) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6, s. 179
4) Jung, Carl Gustav (1986). Jaget och det omedvetna. Wahlström & Widstrand. sid. 99-100
Vetamera 