Individuation är en mognads- eller utvecklingsprocess, som är central i Jungs arbeten.[1] Jung sammanfattar: ”Individuationen är allmänt talat den process genom vilken individuella varelser formas och differentieras, särskilt utvecklingen av den psykologiska individen som en varelse åtskild från den allmänna och kollektiva psykologin.” Genom att psykologiskt särskilja, eller differentiera sig från den kollektiva normen, utvecklas den individuella personligheten.[2] Det innebär inte att ta avstånd från normen[3] eller att utestänga världen, utan snarare att ”införliva världen” och bli medveten om ens Själv i förhållande till världen.[4] Denna mognadsprocess handlar också om att medvetandegöra och i viss mening integrera delar av ens hittills omedvetna innehåll som anima/animus, Självet och skuggan, för att uppnå en högre grad av psykologisk helhet och balans.[5] Individuation har ett större syfte än enskilda specifika mål, det är ”vägen som är målet”.[6]
Referenser
1) Hark, Helmut (1997). Jungianska grundbegrepp från A till Ö: med originaltexter av C. G. Jung. Natur och kultur. Libris 7229491. ISBN 91-27-05475-6
2) Jung, C. G.; Ahlberg, A. (1993). Valda skrifter Psykologiska typer. Natur och kultur. Libris 1700495. ISBN 9127033570 s. 156–157
3) Jung 1993, s. 158
4) Jung, Carl Gustav (1988). On the Nature of the Psyche. Ark Paperbacks. sid. 136
5) Jung, Carl Gustav, et al. (1995). Människans och hennes symboler. Forum. sid. 160ff
6) Jung, Carl Gustav (1996). Själen och döden – om individuationen. Natur och Kultur. sid. 284
Vetamera 